Till sist bör jag nämna några ord om en ledamot i ståndet som der intog en alldeles egendomlig ställning, sannolikt allsicke afundsvärd, ehuru han troligen icke så betraktade den sjelf — jag menar Paul Fr. Mengel från Upsala län. Ingen betviflade hans frisinnighet, snarare klandrades han såsom gående för långt i den vägen. Ingen inom ståndet oftersträlvade mindre än han att vinna inflytande. Hans egentliga mission, den han ock med förkärlek fullföljde, tycktes vara att vid alla tillfällen med sarkasmer gissla ståndets svagheter, som han skoningslöst blottade, och dernäst att bekämpa det godtycke som i ståndet ofta utöfvades. Han dreg ej i betänkande att stundom beteckna i ståndet uttalade åsigter och der fattade beslut såsom konservativa, stupida och egennyttiga, och försakade sällan något tillfalle att framhålla sin öfvertygelse derom, att pluraliteten inom det fjerde ståndet i intet fall till sina grundsatser och sitt handlingssätt stod framför, utan tvertom ofta långt efter de andra stånden. Ovanligt var det icke att med samma ledamöter som han ena stunden kunde drabba tillhopa, språkade han derefter helt förtroligt och skämtsamt. Man skall verkligen hafva ett högst egendomligt skaplynne för att fortsätta en sådan riksdagsmannaverksamhet vid — om jag ej irrar mig — tre riksdagar, utan att tröttna. Och härmed slutar jag dessa Åpennritningar, hvilka möjligen längre fram på nästa år skola utkomma i bokform, Åöfversedda och nödtorftligen förbättrade. Lugnet, Julafton 1864.