Göteborgsposten – 11 januari 1865, sida 1

drig tillförne hafva inträffat, att någon tilosofie magister, icke heller att någon hofrättsnotarie varit representant i bondeståndet. Men så hände vid förliden riksdag. Begge voro från Östergötland. Den förre, Carl Johan Lönnberg, förde den verkliga upplysningens talan i ståndet med kraft, mod och sjeltständighet. lin man i sina bästa år, med stål i karakteren, stor humanistisk bildning, frisinnad utan allt braskande, skarpsinnig, med ett angenämt sätt att vara, varmt intresserad för alla samhällsfrågor och med ett klart föredrag, blir han framgent utan tvifvel både en utmärkt representant och vald för den ort han tillhör, ehvad reprosentationssättet förändras eller icke. — Den andre, hofrättsnotarien Svante Bergström, hade, för att begagna ett vulgärt uttryck: vett eget hufvud. Kunnig och derjemte frisinnad i ganska mycket, tramträdde han stundom med ganska föråldrade eller paradoxa åsigter, som han med tröttande ihärdighet försvarade; derjemte var han ifrig protektionist, men äfven i detta fall på sitt eget vis. Måhända hade jag långt förut bort nämna ståndets vältaligaste ledamot, kantorn Sven Rosenberg från Kristianstads län; men talfär digheten, äfven då den visar sig så svarfvad och glättad som hos honom, bör utan tvifvel sättas långt efter andra egenskaper hos folkombudet. Man visste sällan riktigt hvar man hade Rosenberg. I hela hans skaplynne låg något oklart, sväfvande, otillförlitlig.. Ett påtagligt begär att städse göra sig bemärkt, att stå väl-, att ej stöta sig med någon som bade inflytande, och att antaga skepnaden af en fridsbudbärare under det att han i realiteten ställde till åtskilligt trassel, blef han också, hvilket ofta är fallet med dessa karakterer, städse utsatt för misstroende från alla sidor, hvaröfver han dock tröstade sig med föreställningen att det skedde för hans omätliga rättfärdighets skull. En af ståndets piggaste, arbetsammaste, mest ihärdiga och frimodiga ledamöter var Carl Johan Svensen från Kalmar län. Ingen i ståndet torde mindre än han kunna förebrå sig att hafva beviljat nya eller ökade statsanslag. Om det berott på honom, så skulle sannolikt hela statsmaskineriet af sparsamhet hafva afstannat. Bondeståndets lagkunnigaste ledamot ansågs Olof Persson från Gefleborgs län vara. Då han yttrade sig i lagfrågor var det oftast i konservativ anda. De gamla lagbestämmelserna, som han kände på sina fem fingrar, höll han kära. De nya ansåg han alltför nya — ännu. Tvenne framstående ledamöter från den gamla tiden fannos ännu qvar vid förliden riksdag, Sven Heurlin och Anders Medin, begge från Kronobergs län. Den törre hade under sin kraftfullare tid egentligen vunnit ryktbarhet för sitt ilskna lynne och de grofheter hvarmed han späckade sina anföranden. Gammel vorden, hade förmågan att på nämnde sätt utmärka sig aftagit, men begäret och skaplynnet qvarstodo dock och gjorde honom alltjemt till en af ståndets minst påaktade talare. Anders Medin var i flera fall en af de konservativaste inom ståndet, häftig till lynnet, i egen föreställning ofelbar i äsigter, och den mest energiske kämpen för skyddssystemets tillämpning på de artiklar som den småländska allmogen producerade. Målsman för dot rena bondeståndet såg han med grämelse att frågan om det sjerde ståndets förstärkning bifölls, och uttalade frimodigt sina bekymmer öfver ett beslut, som, enligt hans öfvertygelse, skulle blifva Åodalmannaståndets framtidsotärd. Ståndet insatte honom, nästan enhälligt, till fullmäktig i Riksgäldskontoret.