Göteborgsposten – 11 januari 1865, sida 1

Och der fick lady Laura se, att en bättre klädd pöbel följde efter mr Carlton och hans följeslagare. Saken var den, att hvad som passerat blifvit utspridt i staden, och menniskorna hade kommit i rörelse. Lauras förvaning steg alltjemt, och hon skulle kanske sprungit efter dem, om hon ej observerat mrs Pepperfly, som kommit i beröring med den springande pöbeln; hennes lynne blef ej bättre derigenom. Lady Laura kände sköterskan till utscendet och hade flera gånger talat med henne, och hon tog fatt hennes arm. — Säg mig hvad som star på? Ni vet det. Det första mrs Pepperfly gjorde var, att hon gick så fort. som möjligt in genom porten och drog lady Laura med sig in i huset. (Gumman stängde matsalsdörren mellan dem och den stackars Jonathan, som hon lemnade utanför i förstugan. — Om ni inte säger mig det genast, så dör jag, sade ladyv Laura häftigt. Hvad är det? Det är en af de der Försynens vägar, hvarom vi höra talas i kyrkorna, när vi ha tid att gå dit. Att vi ha lefvat alla dessa åren och aldrig misstänkt mr Carlton! — och att han sett om barnet i Tuppers hus! Men mord kan inte döljas i längden. Det är synd om er, stackars lady. I sin förfärliga ovisshet, sin häftiga otälighet nästan skakade Laura henne. Tanken är mycket snabb — och hon hade först på morgonen fått höra att barnet dött! — Är han mördad? — den lille gossen i Tuppers hus? — Han! svarade mrs Pepperfly. Nej, Gud välsigne