Göteborgsposten – 11 januari 1865, sida 1

vVIiDKV) fe fe BUNNIEKERHRHN UBvRINEKVANTMRA — — 2 2 — ståndet lifvades af ganska goda instinkter, och i flera samhällsfrågor som tillräckligt bearbetats af tidningspressen, för hvars omdömen detta ståndet är mycket ömtåligt, uttalade sig ståndet i frisinnad anda. Troligen behöfver jeg icke heller erinra derom, att i ett så talrikt representeradt stånd flera framstående personer, verkliga kapaciteter, skoia förefinnas, hvilka under ett annat riksdagsskick skulle gagna fäderneslandet vida mera än fallet nu är. Då jag låtit de andra ståndens mera bemärkta personer passera revy inför mina läsare, torde de fordra att det fjerde ståndets skall göra sammaledes. Men denna skizzering måste af flera skäl blifva kort, äfven derföre att en mera speciell personalkännedom erfordras, än den jag eger, rörande böndeståndets samtliga ledamöter. Jag börjar med Jonas Andersson från Östergötland, hvars redbara och tlärdfria karakter af alla högt uppskattades, äfvensom hans bemödande att grundligt arbeta sig in uti och sedan för ståndet omständligt utreda hvarje fråga af vigt. Om han lagt an på att vinna inflytande, skulle det sannolikt lyckats honom, men endast såvida han velat underkasta sig den erforderliga medgörligheten gent emot majoriteten. Men just detta låg honom till hinders, att hvad som hos honom var karaktersfasthet benämnde pluraliteten halsstarrighet. Med vetskap om det bittra ogillande hvarmed hvarje förslag, åsyttande det fjerde ståndets förstärkning med intelligentare krafter, städse mottagits af de rena bönderna, fordrades ej ringa mod att väcka ett sådant förslag i sjelfva bondeståndet; men detta mod egde dock den gamle vördnadsvärde och an språkslöse Anders Eriksson från Elfsborgs län, som oaktadt denna motion, och oansedt att han af regeringen kallades till vice talman vid förlidne riksdag, ändock insattes såsom ståndets främste ledamot i statsutskottet, der han aldrig förvexlade vice talmannens och folkombudets pligter. Åren, mödorna och husliga sorger hade redan då brutit hans kropps krafter; men hjertat kiappade ännu med ungdomlig friskhet och när han talade, alltid i frisinnad anda, dristade ingen tvifla derpå att det han sade var ärligt menadt. Anders Wilhelm Uhr från Nerike, gubben med långa skägget, lika frisinnad som envis, deltog gerna i debatterna, var fyndig och sarkastisk i replikerna, och skrädde ej orden då han blef retad, hvilket lätt inträffade. Ståndet insatte honom till fullmäktig i banken, jemte Paul Andersson från Jemtland och Georg Nyqvist från Wermland. Carl Anders Larsson från Östergötland, en typ för den östgötiska tvärsäkerheten, burdus i sitt sätt, otörvägen i tal och skritt, blir troligen, i samma mån erfarenheten ökas och häftigheten i lynnet hinner lägga sig, en utmärkt representant, isynnerhet under kritiska tider, ty han eger både godt hufvud och mod i bröstet. Det är sällsynt att träffa diplomatiska anlag under vallmarsjackan. IIOS Per Nilsson från Espö (Malmöhus län) finnas de och visade sig vid behandlingen af flera ömtåliga frågor, i hvilka han yttrade sig med vida större slughet än som egentligen behöfdes och ståndet uppskattade, hvarigenom han också, emot beräkning, i stället för att öka, förminskade sitt inflytande. Oaktadt han läst ganska mycket och sålunda hade bordt både respektera intelligensen, och medverka till densammas införande i ståndet, var han likväl en af de ifrigaste att tala emot de jordegares, som ej längre tillhöra annat stånd, valbarhet i bondeståndet. Såvidt jag kunnat inhemta, lärer det al