Göteborgsposten – 10 januari 1865, sida 2

tog två tallrikar, som nu voro nästan kalla, och höll dem framför elden. Mr Carlton tog dem från henne och höll dem sjelf. — Du gör mig väl sällskap och äter litet, Lewis? — Det får vara mycket litet, sade han i det han satte sig. Jag äter alltid mycket den första frukosten. Hvad är det? Stufvade ostron. Jag skall försöka ett par af dem. Får jag ge dig några? Laura samtyckte. Han hade just lagt för henne och ville lägga ett par ostron på sin tallrick, då dörren öppnades och Jonathan stack in sitt hufvud. Det var ett något ovanligt sätt för en betjent att presentera sig och begge sågo på honom. Karlen såg blek ut som om han blifvit förskräckt. — Hvad är det, Jonathan? frågade hans husbonde. — Der är någon som vill tala med er, sir. — I apoteket? Jag kommer om en liten stund. — Nej, sir, var god och kom genast, stammade Jonathan, som såg förskräcktare ut med hvarje ögonblick som gick. Mr Carlton, som var förvånad öfver betjentens beteende, steg hastigt upp. Det föll honom in, att möjligen en olyckshändelse inträffat i huset. I förstugan stodo två poliskonstaplar. Jonathan stängde matsalsdörren efter sin husbonde.