Göteborgsposten – 10 januari 1865, sida 2

detta ej öppnat hennes ögon för det orimliga i hennes misstankar mera än dessa enkla ord gjorde. Hon såg blygt upp på honom och hennes läppar darrade. Mr Carlton lade sin hand ömt på hennes axel. — Behöfver jag åter försäkra det för dig, Laura — att jag aldrig haft någon bekantskap med den qvinnan, på mitt hedersord? Du anser mig väl icke behöfva upprepa det. Hvad är det för en förvillelse, som bemäktigat sig dig? Laura visste det knappt, hon visste blott, att det var en som förblindat hennes omdöme och beredt henne mycken smärta. Plötsligt kände hon sig öfvertygad att hon helt och hållet misstagit sig, och den känsla, som beherrskade alla hennes öfriga, var blygsel blandad med ånger öfver att ha i detta fall gjort honom orätt, att ha röjt sin svartsjuka för andra, och deribland för lady Jane och Judith, att ha dyrkat upp låset till en af mr Carltons gömmor. Hon höjde handen tog hans hand ifrån sin axel och lade sin i den, i det tårarne darrade i hennes ögonhår. Mr Carlton böjde sitt hufvud mot hennes. — Vi skola snart börja ett nytt lif på ett annat ställe, Laura, sade han, och det skall icke bli min skull, om då några moln uppkomma mellan 0ss. Laura torkade sina ögon och vände sig mot bordet, på hvilket två eller tre små frestande rätter voro framsatta. Lady Laura tyckte lika mycket om ett godt bord som earlen gjort. Hon tyckte icke om att man satt och såg på henne när hon åt sin dejeuner dinatoire, och hon