Göteborgsposten – 10 januari 1865, sida 1

— — — vilisation öfverfernissad folkstam i Norder Liksom Tasmanierna, ha innevånarne å de till japanska gruppen hörande ön Jesso trängt tillbaka till den otruktbaraste delen af sit land och tyckas, fastän deras antal ännu upp går till 50,000 själar, dömda till en säker un dergång. Den mera fruktbara sydliga delei af ön ha japaneserna tagit i besittning. Infö dingarne kalla sig sjelfva Åinos, men benäm nas al japaneserna Mosinos, de allbehäradelett uttryck som betecknar den mest framstå ende kroppsliga egenskapen hos Ainos. Säson en medlem af ethnologiska föreningen i Lon don skildrar dem, måste det vilda och ohyfsade i deras yttre framträdande vid första anblicken uppfylla en främling med fasa och svedervilja. Sjeltva Esau kunde ej haft en mera pelsliknande hud, än dessa Ainos. Deras hufvudhår är tjockt och mattflätadt, bildande en ofantlig buske; och förutom ett långt och tjockt skägg betäcker mörkt hår deras anlete, liksom ätven armar ock händer, ja, nästan hela kroppen prunka i denna tvitvelaktiga prydnad. Hvad som låter denna egendomlighet så mycket starkare framträda, är den under det mörka håret på enskilda ställen synliga klara, fastän genom vindarnes och vädrets ständiga inflytande något bronserade hudfärgen, hvilken står en hvit teint vida närmare, än japanesernas färg. Men vid närmare betraktande mildras deras vilda utseende genom ett mildt, mörkt öga och en icke ful panna. Qvinnorna sakna sina mäns hårrikhet och söka att, såsom de tycka, ersätta den genom att färga i mörkblått trakterna kring ögonen och munnen. I sin späda ungdom äro barnen lifliga och förråda intelligens; men under uppväxandet antaga de snart sina föräldrars nedtryckta hållning. Ty mångårigt förtryck och isolering ha, oaktadt deras fasta gestalt och fysiska styrka, gitvit Ainos en försagd, skygg karakter. IIvarje vår måste de till sina herrar, japaneserna — under Taikuns af Veddo lansofverhöghet herrskar på Jesso tursten at Mats-Mai — betala en tribut ar pelsverk och torkad fisk; och endast vid detta tillfälle visa sig några utal dem i städerna Matsmai och Hakodadi, för att utbyta sitt öfverskott af fisk och pelsverk, de enda alstren af deras nuvaras njugga hem, mot ris och jagtredskap. Och likväl ha dessa nordösterns Parias en historia och frossa med melankolisk fröjd minnet af, att deras förfäder en gång varit lika goda med japaneserna, om icke deras herrar. I sjette århundradet före vår tidräkning, då den förste Mikadon herrskade på Japan, skola Ainos ha varit oinskränkta herrkare öfver icke allenast Jesso, utan ätven hordliga delen af Nipon; men japaneserna börade tränga dem tillbaka, först öfver Sangarundet och sedan efter hand till norra delen t Jesso. Först mot slutet at 14:de århunIradet lyckades japaneserna fullständigt besega och underkasta dem. Det är förknippadt med stora svårigheter, tt i ethnologiskt hänseende gifva Ainos plats land de mera bekanta stammarne. Geograskt skulle man kunna räkna Jesso såväl till urilerna som till den japanska ögruppen; och eras fasta kroppsbyggnad, det sätt, hvarpå e idka jagt och fiske, skulle ge oss skäl att ro Ainos narslägtade med Kamtschadalerna. Men igen af de kamtschadaliska stammarne eger ns on antydan till den massa hår, som utdärker Åinos, och dessutom lefver hos dessa essos innevänare den traditionen, att deras dsta förfäder kommit från vestern, således ån asiatiska fastlandet. Men ej heller på orea eller i Mandschuriet finnes någon stam, mm har likhet med Åinos. Språket erbjuder Ee. ka litet någon ledning; det tyckes icke ha sdigra elemonter, som äro beslägtade med nå-I: ot af de ostasiatiska språken. Deras gudsli: