Göteborgsposten – 4 januari 1865, sida 1

Derefter tog han en större flaska, ungefär så stor som de, hvilka innehållit nattdrycker för mrs Crane; den hade stått nära hans hand på chiffonieren och korken hade legat )rodvid den. Han satte hastigt korken i den och satte len på den lilla hyllan på chiffoniern, så att den kom att uta mot hörnet. Han vände sig så hastigt för att gå ut, ut jag inte kunde hinna undan; jag visste ej hvad hun nade gjort, jag visste ej om det var nägot orätt, men en instinkt sade mig ögonblickligen, att han inte skulle tycka om, att jag observerat honom. Dermed vill jag dock icke ha sagt, att jag trodde mig spionera eller göra något orätt, lå jag tittade in. Jag ställde mig invid svalens vägg — let sämsta ställe jag kunde ha valt, ty månskenet föll på mitt ansigte — och han såg mig. Han kunde endast se mitt ansigte, men han stirrade på mig, som om han blifvit förskräckt. Mina ögon, som voro vanda vid mörkret, kunde nätt och jemnt urskilja hans ansigte, och han hade kommit från det upplysta rummet. Iom och hvad är ni: hviskade han, men jag tyckte det var klokast att inte svara. Jag ville inte gå fram och tala, och derföre blef jag stilla. Han vände sig om, gick åter in i förmaket för att ta ett jus, och detta gal mig tillfälle att smyga mig in i skrubhen. Han... — Ack, Judith! afbröt lady Jane, då var det karlinsigtet på trappan, hvarom så mycket talats, ditt? — Mitt och ingen annans, mylady. Jag talade inte lerom, derför att jag var ridd att man då skulle gjort mig vidare frågor. Mr Carlton kom ut med ljuset, men han kunde naturligtvis inte se mig, och sedan han sett sig om