Göteborgsposten – 4 januari 1865, sida 1

vid 1850—51 årens riksdag. Han ådrog sig snart uppmärksamheten genom sitt allvar och sin humanitet, men isynnerhet genom den itver, hvarmed han bemödade sig att genom studier blifva hemmastadd i riksdagsmannakallet, hvilket af honom betraktades från en vida högre synpunkt än af flertalet inom ståndet. Under den första riksdagen yttrade han sig sällan; men ju mera han blef hemmastadd i de allmänna frågorna, desto större uppmärksambet vann han genom sitt klara framställ ningssätt och sin lugna frimodighet. I bevillningsutskottets arbeten deltog han med stort intresse. Genom studier och moget öfvervi gande blef han en varm vän af frihandelssystemet, hvilket han med stor talang försvara de gentemot det talrika partiet i ståndet, som ifrigt försvarade och alltjemt försvarat skyddssystemet. Emedan han med omsorg undvek att tillhöra något parti inom ståndet, kunde han i alla hänseenden vara sjelfständig. Han uttalade och försvarade med kraft och värma älven sådana grundsatser, som icke hyllades af ståndets majoritet — t. ex. i norska srå gan. Följden deraf blef, att han i egentlig mening icke utöfvade något stort inflytande på majoriteten, men blef också fri från ansvaret och klandret för de misstag, hvartill denna ofta gjorde sig skyldig. För honom, som gerna deltog i diskussionerna, var det mera en uppoffring, än en utmärkelse, då han förordnades till talman vid sistlidne riksdag. Men så allmän aktning åtnjöt han för sin redbara karakter och sina upphöjda tänkesätt, att om ståndet vid sistlidne riksdag sjelf sått välja sin talman, skulle han ganska säkert dertill erhållit i det aldra närmaste enhällig kallelse. Utrustad med ett klart förständ, stor skarpsinnighet, en obesticklig sjeltständighet, ett fridsamt och älskvärdt lynne samt stor erfarenhet i vårt invecklade riksdagsmaskineri, är han utan tvifvel den ledamot af bondeståndet, som genom sjelfstudier — ty han lärer aldrig besökt någon annan skola äni sin hemort — innehar de grundligaste kunskaperna. Hans föredrag är behagligt, och han lärer varit den enda talmannen i bondeståndet, som sjelf författade sina tal, hvilka utmärkte sig genom ett vackert språk, klarhet och frimodighet i tankegången samt elegans i framställningssättet. — Bland hans förtjenster som talman, är den icke minst, att han vid sista riksdag icke blott hade mod att för egen del alskalla de sexor och måltider, som föregåen de talmän ansågo oundvikliga för att stå väl hos ståndet — under det han med frikostig hand anslog af sitt arfvode betydliga belopp till välgörande ändamål — utan äfven att han förmådde ständets ledamöter att indraga de kostsamma tillställningar, som förr hörde till ordningen, men som ädrogo de mindre väl aflönta representanterna ganska dryga utgifter. (Forts.)