Göteborgsposten – 4 januari 1865, sida 1

ruptionen, och derigenom blef också talmansbefattningen mera sjelfständig och mindre brydsam. Då jag nedskrifver dessa skizzer eger det ovanliga förhållandet rum, att tre ledamöter a bondeståndet, hvilka ofter hvarandra derstädes fungerat såsom talmän, ännu finnas qvar i lifvet. I denna omständighet ligger ett berättigande att åt dem alla tre egna några ord, ehuru de två sannolikt hafva afträdt från den politiska arenan. Vid den långa riksdagen (1856 —58) fungerade Nils Strindlund för sista gången såsom bondeståndets talman. Under Carl Johans sednare regeringsperiod var Strindlund en al ståndets inflytelserikaste ledamöter. Konservativ i mycket, konungsk i allt, var han så behöflig såsom kombinatör och ledare i diskussionen, att han icke kunde förordnas till talman. Men från samma stund som han under konung Oscars ragoring mottog talmans klubban, upphörde han att vara partiman. Han förvärfvade sig snart äfven sina politiska motståndares aktning, förtroende och vänskap genom sin lugna hållning, sin kordialitet, och den fullkomliga opartiskhet hvarmed han alltid utöfvade sitt otta ganska brydsamma kall. De som stodo i närmare beröring med honom trodde att han icke skulle varit obenägen att äfven vid den påföljande riksdagen (1859 —60) mottaga talmansbefattningen. Men, då före riksdagsmannavalet i hans hemort den vanliga offerten från civilministern uteblef, insåg den ertarne mannen, att någon annan pro tempore mera lämplig var till platsen designerad, och han undanbad sig då valmännens förtroende. Kort derefter öfverlät han sin egendom till en af sina söner, hvarigenom han icke vidare blef valbar, och tillbringar nu ett angenämt lif på sitt vackra Skjedom gent emot Sollefteå bruk, vid stranden af den natursköna ngermanelfven, hjertligt mottagande de många Norrlandsfarare som låta ro sig öfver den brusande elfven till talmannen, hvars gästfria hus står öppet för alla. Till hans efterträdare i talmansstolen utkorades hans företrädare, Nils Persson från Kronobergs län. Orsaken dertill ansågs dock icke ligga i någon å regeringens sida rådande missbelåtenhet med Strindlund, utan egentligen i vissheten derom att dennes åsigter i jernvägsfrågan, som vid 1859—60 årens riksdag äfven i bondeståndet antog karakteren af ett korruptionsmedel, icke öfverensstämde med de styrandes. Han liksom Norrlands öfriga representanter hyste nemligen den fasta öfvertygelsen att inga jernvägar skulle komma deras orter till del, och man befarade att denna föreställning, understödd af Strindlund, skulle menligt inverka på flera frågors afgörande i bondeståndet. Derföre lät Nils Persson förmå sig att blifva riksdagsman ånyo, och derefter att mottaga talmansbefattningen, hvartill han kraftigt förordades af UHamiltonska familjen, som ofta anlitat hans biträde och som egde betydliga bruksoch landtegendomar i granskapet af den föreslagna, dock omtvistade, men sedan antagna banledningen genom Småland. De i ståndets inre förhållanden mera hemmastadda anse Nils Persson vida öfverlägsen Strindlund i den särskilda art af slughet, som ofta anträffas hos allmogen; men deremot icke i något annat hänseende jemtörlig med Strindlund. Den förre lärer varit lika trumpen och småaktig, som den senare var gladlynt och frikostig. När Nils Persson hade fullgjort sin mission, återvände han efter riksdagens slut till privatlifvet, och, såvidt jag kunnat ertara, hvarken saknades, eller ens omnämndes han af någon vid den sistförflutna riksdagen. Vid nyss fyllda 26 är gjorde Nils Larsson från Jemtland sitt inträde i bondeståndet