Göteborgsposten – 30 december 1864, sida 2

— Det var Mångsafton den trettonde Nars började lady Jane, och i början af fastan, ty påsk kom mycket sent det året — — IIvad har påsk att göra med det? afbröt Laura. — Intet. Som jag mådde illa den aftonen hade jag lagt mig straxt efter det vi druckit th och var insomnad kl. half tio. Jag tyckte att Clarice kom till min säng, höljd i svepning och stod och såg på mig. Förstå mig rätt, Laura — jag mindes i drömmen att jag mått illa då jag lade mig, det var som visste jag att jag låg i sängen och sof. Jag sade att jag drömde det Clarice kom till mig, och jag drömde att jag vaknade; hennes drägt — svepningen tycktes ej skrämma mig, men hon talade icke. Hvarför har du kommit hit: frågade jag. För att säga att jag är bortgången, svarade hon och hon pekade på sitt ansigte, som var såsom ett liks, och på svepningen; men det förekommer mig som om jag ej uttydde hennes ord, som om hon varit död — åtminstoue kunde jag ej minnas, att jag gjort det då jag vaknade — utan jag trodde att hon vandrat bort någonstädes. Hvarföre gick åu utan att säga till oss att du ämnade det, frågade jag henne. Han hindrade det, svarade hon, han var för snabb. Hvem? frågade jag, och hon vände sitt hvita ansigte bort och pekade på rummets dörr. Jag kan ej skildra för dig, Laura, den fasa, den förfäran som tycktes bemäktiga sig mig det ögonblicket. Kom och se honom, sade Clarice och sväfvade mot dörren. Jag tycktes stiga upp och följa henne ofrivilligt; hon vände våldnadsansigtet och våldnadsögonen mot mig och vinkade mig att