Göteborgsposten – 28 december 1864, sida 2

— Barnet i Tuppers hus är sämre; de tro att det håller på att dö. — Ju förr det dör, desto bättre är det, sade mr Carlton medlidsamt för sig sjelf. Jag kan icke hjelpa den lille gossen och icke ens lindra hans plågor. Hvem är här och säger det? ropade han. — Bara en granne, svarade mr Jeffersson. Kanske ni vill höra hvad han säger? — Jag kommer, sade mr Carlton. Han lade ifrån sig cylindern, lät skåpdörren stå öppen och sprang uppför trappan, utan tvifvel i tanka att snart komma tillbaka. Då hans steg bortdogo, sprang Laura upp från sitt gömställe och flög uppför trappstegen. Då hon lyckats att komma uppför källartrappan smög hon med ljudlösa steg kring hörnet, för att komma till den andra trappan. Några steg från henne var apoteksdörren, och hon hörde personer tala innanför den. Hade hon varit mindre uppskrämd, hade hon kanske stannat för att lyssna och hört hvarifrån budet var, men hennes egen säkerhet betydde nu mera för henne än alla andra saker, ja mera än hennes svartsjuka misstankar. Efter att ha kommit in i sitt rum, satte hon sig der flämtande och visste icke om hon skulle svimma eller icke. (Forts.)