Göteborgsposten – 28 december 1864, sida 2

nerade inom 3 månader från dess afslutande (det är det kongl. veto). I fjerde och femte kapitlen förekomma de hufvudsakligaste ändringarne. Folkethingsvallagen och valrätten förbli alldeles oförändrade, deremot förlänges valperioden till 4 år ( 33). För landsthinget är riksrådsvallagen upptagen, med en förhöjning, att inkomstcensus skall vara 2,000 rbdr i st. f. 1,200 (8s 34); de tolf kon ungavalda äro äfvenledes bibehållna. I femte kapitlet upprepas bestämmelsen om, att den ordinarie riksdagen endast skall sammanträda hvart annat år. Finanslagen skall först framlaggas för Folkethinget, men då thingen ej kunna bli eniga vid de vanliga upprepade behandlingarne, skall, liksom det bestämts i grundlagen af d. 18 Nov. 1863, ett gemensamhetsutskott af 30 medlemmar afgöra tvistepunkterna ( 47). Slutligen är tillagdt, att konungen skall kunna neka sitt samtycke till förhöjningar och tillsatser till finansförslaget, utan att finanslagens antagande i det hela derigenom försvagas. Sjette, sjunde och åttonde kapitlen äro alldeles oförändrade upptagna ur grundlagen af d. 5 Juni, med undantag af allra sista paragrafen ( 98), hvari bestämmes om tillvägagåendet vid grundlagsförändringar, Här har man återvändt till bestämmelsen i förf. af d. 2 Okt. 1855, att ändringar skola kunna ske genom ett beslut, men åtminstone 3 af hvartdera thingets medlemmar skola vara tillstädes och 23 af dessa rösta för detsamma. Till sist är bifogad en något besynnerlig bestämmelse, nemligen att konungen skall kunna gifva en tillsvidare gällande vallag, tills den slutliga vallagen utkommer. Ötverste Tscherning har tillskrifvit landsthingets ordförande, att han hos konungen anhållit om att bli befriad från sitt mandat som konungavald medlem, och att han derföre ej mera skall infinna sig i thinget. Dagbladet omtalar, att kungörelsen för armeen at d. 21 Dec. hvilken meddelar en lång töljd af afsked åt militärer, inledas med en k. resolution af d. 19 Dec. afhandlande en enskild af armåens officerare, hvilken sålunda göres till föremål för särskild uppmärksamhet. Det är generallöjtn. C. J. de Meza, hvilken utnämnes till general i armåen som ett allerhögsta erkännande af generalens långa, trogna tjenst och ärofulla verkande i de åt honom anförtrodda ansvarsfulla befattningar. Det heter derefter vidare, att generalen utträder, på grund af den nu nödvändiga större reduktionen, ur nummer och gage från d. 1 April 1865 och sättes å la suite i armåen på pension. Dagbladet anmärker härom: Under det en stor mängd lägre och högre officerare, deribland åtminstone några dugliga män, hvilka med heder uppfyllt sin pligt, utan vidare afskedas, iakttagas särskilda formaliteter i afseende på general de Meza. Man gör en formlig ursäkt, derföre att han afskedas, orsaken dertill anföres och generalen erhäller tre månaders frist, under det hans kamrater genast afskedas. Och ej nog dermed; för att förgylla det bittra pillret, tillägges de Mera titeln general i armcen hvilken under sista generationen varit förbehållen kongl. personer och denna upphöjelse betecknas uttryckligen som ett aller högsta erkännande af hans Ålänga, trogna tjenst och ärofulla verkande i de åt honom anförtrodda ansvarsfulla befattningar. Den sista ansvarsfulla befattning, som anförtrodsaes general de Mera, var öfverbefålet öfver danska hären vid Dannevirke. Hans verksamhet var här icke ärofull. Huruvida det var riktigt eller ej att utrymma Dannevirke, är en omtvistad fråga; våra olyckor datera sig från detta sorgliga steg, och det kan anses sallmänt erkändt, att ett nederlag vid Dannevirke skulle ådragit land och rike mindre förlust, än den påföljande kampen vid Dyppel och intagningen at Als. Men säkert är i alla fall, att de Meza som öfverbefälhafvare visade en oförsvarlig likgiltighet mot den åt honom anförtrodda armeens tillstånd, att han under återtåget öfverlemnade den åt sitt eget öde, för att endast sörja för sin egen person, och att han gjorde sig skyldig till en grof pligtförgätenhet, i det han utförde beslutet om återtåget, utan att derom unsderrätta landets regering, som han var skyldig lydnad. Den utomordentliga utmärkelse, som under krigsministerns ansvar tilldelats general de Meza, skall vara i ögonen fallande för nationen, och den är rent af en kränkning mot representationen. Vi erinra om, att riksrådets folkething d. 31 aug. d. å. med 55 röster mot 20 beslöt, att uppmana krigsministeriet till att anställa undersökning om, huruvida generallöjtn de Meza på allt sätt utfört sitt värf som högste be falhafvande för den aktiva armåen försvarligt, neml så att det blir klart, om han som öfverbefälhafvare sökt råda bot för den af honom åberopade missproportionen mellan armeens storlek och motständsförmåga å ena sidan samt dess uppgift i Dannevirke ställningen på den andra, och om han vid Dannevir ke och under återtåget dragit tillräcklig vård om bevarandet af armcens stridsduglighet-. En sådan un: dersökning har icke egt rum, hvaremot generalen på det mest i ögonen fallande sätt och i ordalag, hvilke Åi dölja deras afsigt, blifvit föremål för särskild ut märkelse. Det sätt, hvarpå general de Meras asskedand tframträder, bekräftar ryktet om, att utförandet af det ,Ita beslut kostat en lång kamp. Men det stärker äf ven i hög grad förmodan om att Dannevirkes utrym mande har sin hemliga historia, som det skall var: I framtiden förbehållet att afslöja. ATL ( — 1 A Pilandat