Göteborgsposten – 10 december 1864, sida 1

kåptenstruar, ty hvem ar val 1 vara dagar trakterad af en gammal harpa? Sjelfva Pratte spelar och deklamerar på sista versen och endast från en eller annan tarrachim lockar en mer eller mindre tjusande vestal silfvertoner ur instrumentet och silfverpluringar ur oerfarna ynglingars fickor. Verlden är uppoch nedvänd, bardens elektriserande toaverktyg brusar nu till tarfliga slagdängor utan rim och reson. Ja, så är det, det täcka könet !4 intränger alltmera inom det manliga gebitet. Icke nöjdt med att ha beröfvat vissa manliga I individer ett till en komplett svart klädning, oundgängligt plagg har det i våra O — — — — — — — lagt sig till både fracken och västen, ja hvad mera är, en viss mera egendomlig än just behaglig hufvudprydnad, som sedan urminnes tider uteslutande burits af under Hymens ok suckande Adams söner, bäres i våra dagar med eller utan fördel både af gifta och ogifta damer. Direktören för tyska operasällskapet utvecklar fortfarande en berömvärd verksamhet, och nya praktfulla operor stå upp under hans ledning liksom genom ett trollslag. En stor förlust kommer dock att tillskyndas sällskapet genom sru Mosers inom kort skeende afgång. Denna sångerska, som vunnit större sympatier hos vår publik såväl för sin röst som för den dramatiska kraft hon vetat att inlägga i sina roller, lärer nemligen snart komma att afsluta sin sejour härstädes. Man nämner som hennes efterträderska åtskilliga sångerskor, bland hvilka vi säkrast hört uppgifvas en från teatern i Breslau. Visst är emellertid att fru M. blir ganska svår att ersätta. Efter all anledning blir Hugenotterna den sista opera, hvari hon uppträder för vår publik, och Valentines roll kommer värdigt att sluta sig till den tyvärr alltför korta rad af dramatiska personligheter, bland hvilka Lucrezia och Recha tramstå mest glänsande. I den sistnämnda rollen öfverträffade fru M. vid tisdagens representation sig sjelf och vi älska att tro att när hon lemnar oss, hon måtte medföra ett lika angenämt minne af vår publik, som denna städse kommer att bibehålla at den älskvärda konstnärinnan. För öfrigt gafs Judinnan i tisdags med samma goda ensemble som vanligt och med samma lyx i kostymer och sceniska attributer som så fördelaktigt utmärker uppsättningen af denna opera. Man har dock velat anmärka att tvenne af de i stycket uppträdande icke gjort sin sak så bra som vanligt. De ha icke kommit nog ledigt ut med sina bn, mot deras portamento har varit åtskilligt att anmärka, ja, publikens gunstling m:ll Holland lärer varit mycket missbelåten med den enes sätt att utföra sitt parti, hvarjemte de äfven gjort sig skyldiga till diverse Åökända men förlåtliga ansatser — med svansen, ty kritiken drabbar denna gång de i stycket förekommande kröningskamparne. På tal om sådane beskedliga fyrfotingar torde böra anmärkas att en ny droskstation blifvit inrättad vid Södra Hamngatan midt för Frimurarelogen, en plats hvilken genom kitt centrala läge dertill lämpar sig förträffligt, ehuru vi vilja hoppas att den snygghet som i allmänhet råder på våra större gator icke derigenom må blifva störd. Tiderna förändras, för 2 å 3 år sen visste man knappast huru en åkar-droska såg ut i vår goda stad och nu ha vi icke mindre än 6 droskstationer. Också ett bevis på framåtskridande! Icke på länge torde Bloms sal varit uppfylld af en så talrik och road publik som i thorsdags. Det var skarpskyttemusikkåren, hvilken då under ledning af sin nitiske och outtröttlige anförare, direktör Albert Lindstrand, gaf en aftonunderhållning. Det är verkligen förvånande att höra, hvilka framsteg som gjorts af denna, icke den minst arbetsamma och intresserade afdelning af skarpskyttekåren. Att få höra dilettanter med så förtjenstfull ensemble utföra den svåra finalen ur sista akten i Lucie, torde höra till sällsyntheterna. Publiken var också förtjust, och, hvad bättre var, gaf sin förtjusning luft i så varma och ihållande applåder, att man nogsamt förstod, att de voro ärligt menade. Utan att förringa något af de utförda styckena, torde man dock kunna påstå, att bisallsyttringarne voro lifligast efter utförandet af nämnde sinal. Vidare anslogo: Potpourrit öfver Bellmansmelodier, Gungls målande vals Die Prager, Lindstrands sprittande Skarpskytte polka, IIassellöfs svärmiska Serenad och till slut den originella marschen af Rosencrans, Der flotte Geist (en orinring från Sannahedsmötet, då den utfördes af stockholmarnes musikkår) med sitt särdeles karakteristiska basackompagnement. Med det största intresse nörde man en 13-årig pilt vid namn Kuhlau, Toch medlem af kåren, med förvånansvärd färsdighet, precision och renhet å ess-kornett föredraga Rodes Tema med variationer. Den lille virtuosen, (hvilken, om hans anlag vårdas och utbildas, med tiden torde kunna bli en Istor sådan) beklappades och inropades också saf sitt tacksamma auditorium. Lägger man J 1 . HHH 3