Göteborgsposten – 7 december 1864, sida 1

icke så; hennes själs feber gjorde, att hon icke frågade eftor den yttre trefnaden. När hon gick förbi Tuppers hus, stod mrs Smith i sin onkemössa lutad öfver porten och såg mot staden, som om hon väntat någon derifrån. Hon såg på Laura, när denna nalkades, men hon visste icke att hon var mr Carltons fru. Och lady Laura gick, med blickarne riktade åt ett annat håll och en purpurrodnad på sina stolta kinder, rakt fram midt på vägen i smutsen, för att undvika att gå nära porten. Det var den enda gången sedan den första dagen, som hon sett mrs Smith, emedan enkan var mycket inomhus. Laura gick framåt i sin förbittring och vände sig först då hon kom till sömmerskans boning. Det tycktes, som om hon behöfde en förevändning för sig sjelf, derföre att hon den dagen kommit dit. I sin orimliga dåraktighet hade hon kommit till den slutsatsen, att qvinnan väntade otåligt på mr Carlton. Hvilken passion kan så bedåra oss som svartsjukans? Hon gick in och gaf några så orediga och hvarandra motsägande föreskrifter, att den unga sömmerskan ej visste hvad hon skulle tänka, och derefter återvände hon med häftiga steg. Hon blef ytterst förvånad, då hon såg på denna sidan om Tuppers hus en barnvagn och den lille gossen sittande i den. Han såg svag, aftärd och blek ut, men på hans sköna ögon såg man, att han känt igen lady Laura. — Hvarför är du här? sade hon.