Göteborgsposten – 3 december 1864, sida 1

5ÖWDWT (Från Göteborgs-Postens reserent.) Det är nu något öfver tvenne år sedan en verklig och storartad nationalfest firades med anledning af Vestra stambanans invigning. Denna kommunikationsled var också helt visst epokbildande i vår utvecklingshistoria; den var det så mycket mera som den bevisade de tvifvelaktige och i följd deraf senfärdige att vi verkligen ega kraft att täfla med andra folk på civilisationens och industriens vädjobana, och att dessa senfärdige sålunda ej längre ega rätt att hålla sig på afstånd i kampen för vårt framåtskridande. Det har sedermera visat sig, att de materiela upposlringar med hvilka man hotat och som kanhända mången väntat, ehuru för den goda sakens skull med resignation, icke äro på långt när så farliga som man föreställt sig. Och de skola utan tvifvel snart icke mera fordras af oss, ty i samma mån som vi vinna segrar, liknande den vi d. 4 Nov. år 1862 vunno, skola de kosta oss allt mindre, tills vi slutligen äfven skörda direkt vinst af de offer vi i tidigare dagar hemburit framåtskridandet och civilisationen. Den: 1 December i år firade vi åter en sådan seger som den nyssnämnda. Det var Södra stambanans invigning, det sydliga Sveriges förbindelse och sammanknytande med det mellersta. Redan ur nationel synpunkt är detta en vinning at stor betydelse för oss. Om jernvägarne utjemna egenheter inom olika landskap, om de göra folklynnet så att säga flackt, så ha de likväl af helt förklarliga skäl egenskapen att koncentrera det nationala medvetandet, att göra de olika individerna liksom mera solidariska med hvarandra. Åtfven denna faktor bör således tagas i betraktande då man gläder sig åt det jettesteg som vårt land genom fullbordandet af södra stambanan tagit. Måhända har ej denna tilldragelse ehuru nästan lika vigtig som Vestra stambanans öppnande, väckt samma genklang som denna; men man kan ej undra derpå. Den 4 Nov. 1862 hade vi utfört något som till en början ansågs omöjligt; d. 1 Dec. 1864 utförde vi något som vi visste oss kunna uträtta, om ock ansträngning derför var oundgänglig. Hvem skulle derföre undra om den senare dagen skådat något mindre yttre glädje än den förra. En sådan glädje har emellertid funnit ett uttryck, och detta varmt och talande. Det har funnit det i de festligheter som varit anordnade dels af jernvägsstyrelsen, dels af Jönköpings stad. Då dessa fester voro af den beskafferhet att en något utförligare beskrifning öfver desamma skulle kunna intressera, må det tillåtas oss att här lemna en sådan. Jönköping hade redan på morgonen d. 30 Nov. antagit det utseende som utmärker kommunen lika väl som privata hushåll under förberedelserna för en fest, åt hvilken man af en eller annan orsak vill ge en särskild pregel af högtidlighet. Tydligast fann man dock af törberedelserna kring jernvägens stationshus, att något ovanligt stundade. Ställningar för marechaller uppsattes, en hel skog af flaggstänger planterades söder om bangården, banhallen dekorerades och på alla sidor såg man arbetare sysselsatta med dessa tusen olika bestyr, som fordras innan någonting storartadt i festväg kan åstadkommas. Må vi dock vända oss ifrån alla dessa detaljer, hvilka måste bära karakteren af stökande, och låsom oss kasta en blick på stationshuset, der det nu står på en plats, som ännu för kort tid sedan var en del at — Vettern. Så är verkligen förhållandet. Då det blet fråga om att bestämma platsen för jernvägsstationen och förmodligen någon svårighet uppstod för att finna en dylik plats på terra firma, beslöt man att eröfra en del af sjön. Beslut och handling måste framför allt vara ett hos en jernvägsstyrelse, och så fullbordades denna eröfring från den arftagare efter H. M:t Neptunus som förer spiran öfver Vetterns oro-, liga vågor. Med en armå till biträde, som sedan länge varit van att försätta berg, var detta för öfrigt en lätt sak. Går man utefter banan på ömse håll om bangården, finner man att andra storartade arbeten blifvit gjorda, hvilka tydligen ha till ändamål att hindra Wettern från att vid påkommande nordliga stormar spola öfver jernbanan, hvilken löper alldeles invid stranden. Väldiga vågbrytare at sten ha blifvit utlagda, och då man å ena sidan betraktar deras solida byggnadssätt och å den andra ser ut öfver den i vanliga förhållanden klara vattenytan, känner man sig öfvertygad om attjernvägsingeniörerna genom besagda vågbrytare sagt den oroliga sjön sitt Härintill skall du gå och icke vidare! — Så tänkte man också allmänt ända till d. 6 sistl. November, då en häftig nordlig storm började blåsa. Nu först fann man hvilken väldig makt som ligger i Wetterns vågor. Med ett raseri utan like slogo de öfver både vågbrytare och jernväg. Tunga stenar kastades upp från sjöbotten, så att de, då sjön åter lugnade sig, lågo torra. En rad af huocen sten. som blifvit lagd vå