Göteborgsposten – 3 december 1864, sida 1

gissningen fel ty, sedan man endast kastat en blick på den ännu mörka morgonhimmeln, såg ! man snart att det var söderoch icke vesterut som det af en liten gnista blifvit en stor eld. I början var himmelen endast lätt purpurfärgad, men inom några minuter upplågade ett så starkt och genomträngande sken att en god del af staden var mera upplyst än midt på dagen under nuvarande atmosferiska förhållande då vi samt och synnerligen lämpligast borde kunna kallas dimsigurer. Den på Tyska kyrkans torn uthängda lyktan för att angifva i hvilket väderstreck eldsvådan utbrutit förekom i den starka belysningen nästan som en ironi. UIIvar är det? frågade man. bet är visst vid Gamla Alleen svarade en raskt framåtilande frivillig. De i i Galjeklora (Galgkrogarne) de säkert, gnällde en vidunderlig, till mogen ålder kommen representant af det täcka könet, som med de aktningsvärda qvarlefvorna af en f. d. underkjortel fantastiskt draperade kring sin ugglefysionomi, tittade fram ur djupet af en portgång. Lorensberg brinner! hette det slutligen med visshet och hade man väl kommit till ÅGamle Port såg man snart att ryktet var sannt. Rofgirigt frasade lågorna i den gamla som fnöske torra byggnadens alla hörn och utan öfverdrift torde kunna påstås att äfven under Lorensbergs mest glänsande dagar ett mera briljant fyrverkeri aldrig der blifvit afbrändt och säkerligen heller aldrig för en så stor publik. Af hela etablissementet återstod innan kort så godt som ingenting. Borta eller åtminstone för alltid förstördt är det anspråkslösa tvåvåningshuset, som med sin lika anspråkslösa frontespis i så många herrans år tronat framför ingången. Borta, totalt törsvunnet är det egentliga Bacchi-templet, inom hvars murar redan försvunna generationer druckit märg i benen och der otaliga sexor, andra gudsgåfvor att förtiga, vandrat all verldens väg. Aldrig mer skall man på dess veranda få da glammande grupper samlade kring någorstådes 1 Masthugget ar det nu månntro :, sporde man yrvaken, men denna gång slog punschglaset eller dessa lyssnande, reflekterande, observerande och — vegeterande tutingssmuttare, hvilkas originela slägte tyckes vara på väg att utdö i Norden. En svartkolad plats, några lemningar af skorstenspipor, grusoch stenhögar, se der allt hvad som återstår! Icke ens den hederliga madam S—n, som i öfver ett ijerdedels sekel kilat omkring i lokalens labyrinter, skall kunna tänka sig, att här stod det glada Lorensberg. Emellertid torde det på det hela taget kunna anses som en vinst att det med en nyare tids fordringar föga öfverenstämmande etablissementet sålunda jemnats med marken, ty vi antaga att ur dess aska skall, likt en Phenix, en ny byggnad resa sig, till sitt yttre och inre erbjudande åtminstone någon del af de mångfaldiga fördelar som andra städers utvärdshus erbjuda sina gäster. Företagsamma personer saknas icke inom vårt samhälle, och vi äro öfvertygade om att den dag numera icke är långt aflägsen, då vi med mindre atundsjuka kunna höra stockholmaren skryta med sitt Hasselbacken, Blå Porten, och hvad de nu heta allt de mångfaldiga natursköna och i materielt hänseende lockande tillflyktsorterna i närheten af vår vackra hufvudstad. Straxt efter brandens utbrott spred sig det hemska ryktet att en ung man som bodde i den byggnad der elden först bröt ut blifvit innebränd. Man beklagade redan den olycklige ynglingens förfärliga öde, och en och annan våghals var betänkt på att störta sig midt i lågorna för att åtminstone söka rädda hans lik — då helt plötsligen corpus delicti uppenbarar sig midt i folkhopen, och med en förvånad uppsyn frågar hvad som är på färde. Händelsen var den, att den unge mannen, i likhet med prestgårdsmamsellerna i Brauns Uti natten, händelsevis icke legat hemma den natten, dock med den väsendtliga skilnaden att han besökt sina i Masthugget boende föräldrar, då deremot ofvanberörde damer — ja, ni må sjelf läsa stycket om ni har lust. En annan röfvarehistoria sattes äfven vid tillfället i gång, att nemligen icke mindre än 20 hästar skulle ha brunnit inne. Nå ja, osanning var det då ändtligen icke, men hästarne — tillhörde ställets karusell. Friskytten har åter vandrat öfver våra tiljor och i hans spår tåga icke mindre än 2:ne nyinöfvade operor, Joseph i Egyptenoch UCzar och Timmerman. Den förra operan är härstädes icke förut uppförd, hvaremot en och annan af Evas döttrar ännu torde ihågkomma den formsköne?, men tyvärr utsjungne Trausili Czarens roll. Hvad Friskyttenbeträffar, sammanfattade en skämtare kritiken öfver utförandet af denna opera i allmänhet i det bekanta utropet: Hjelp Samiel! Oaktadt denne lakoniske kritiker måhända icke hade fullkomligt orätt, ha vi från flera håll hört ogillande omdömen öfver det mot en qvinlig.( artist föga finkänsliga sätt, hvarpå en-viss del