Göteborgsposten – 29 november 1864, sida 1

sjelr sade mig vid porten, att han hette Lewis. Du gaf honom leksaken. . — Ja, det gjorde jag. Jag har inga egna barn, men jag tycker om barn, och jag ger ofta små leksaker åt mina små patienter. Är det något ondt i det? — Lewis är ett ovanligt namn, fortfor hon envist, rädd att hon ej skulle kunna bevisa sin sak. Och dessutom är han lik dig. — På min heder är detta mycket löjligt. Jag rår icke för om folk kalla sina barn vid mitt namn. Och hvad likheten beträffar — såg lady Jane denna öfverraskande likhet? — Det sade hon icke. — Nej, det kunde jag nog tro. Du har säkert inbillat dig alltsammans utan den ringaste anledning. Jag kan försäkra dig uppriktigt, att jag ej märkte den, och det skulle väl ej varit möjligt, om den funnits. Jag har ej känt gossen förrän i dag. Laura svarade icke. Hon höll på att tro, att hon begått ett mycket löjligt misstag. Mr Carlton steg upp och nalkades henne. — Förstå mig rätt Laura, sade han allvarligt och med eftertryck, men i blidkande ton. Det rör hvarken mig eller dig, om likheten existerar eller icke. Jag försäkrar dig, att jag först i går afton fick veta, att dessa menniskor existerade, jag försäkrar dig, att såvidt jag vet och tror, qvionan är mig obekant. Jag har aldrig haft någon bekantskap med henne, och jag svär vid de band, som förena mig vid dig, att jag talar sanning.