Göteborgsposten – 24 november 1864, sida 1

Mr Carlton skrattade vänligt åt hennes retlighet och svarade mycket hösligt: — Det är ofta en god ledning för oss att veta i hvilket klimat våra bationter ha lefvat och om de varit födda i det, och man brukar icke skrifva våra fragor på nyfikenhetens rikning. Men lät mig få se på hans knä. Hon tog af bindlarna, och mr Carlton lutade sig för att undersöka knäet, utan att dock kunna taga sina ögon från gossens ansigte. Och dock var det icke ovanligt, mähända med undantag af ögonen. Dragen voro bleka, magra och vittnade om lugn, häret var mycket ljust och krusigt, men ögonen voro stora, präktiga, milda och bruna samt mycket sköna. — Gör det ondt, min lille man? sade mr Carlton, när han rörde vid knäet. — Nej, sir. Den soldaten kan inte stå, tillade gossen, i det han med barndomens frimodighet räckte den åt mr Carlton. — Kan han icke det? Låt oss se hvad det är som fattas. Foten behöfver skäras jemn. Se der, tillade han, efter att ha skurit den med sin pennknif, nu kan den stå. Gossen blef förtjust; soldaten hade alltid varit felaktig och fallen för att ramla omkull, och den ovanliga glädje, som strålade ur hans ögon, gjorde ett eget intryck på liäkaren. Om ej qvinnan stått och sett på honom, kunde han under en half timma ha stått och forskande sett in i dessa ögon. — Han tycks vara en mycket stilla gosse. — Han var en riktig vildbasare ända tills denna