Göteborgsposten – 22 november 1864, sida 1

— ———7— — mig. Jag skall be att få vara borta en timma och komma hit till er sedan. — Säg bara ett ord, innan ni går. Jag har hört nämnas herrarna Grey och Lycett, och jag har hört nämnas mr Carlton. Hvem af dem är den skickligaste jag kan be komma hit, om mitt barn blir sämre? Jag är främmande här och vet ej, hur de äro ansedda. — Jag tror, att de alla äro mycket snälla, mycket skickliga. Jag tycker bäst om mr Grey; jag är mest van vid honom. — Det gör då detsamma, hvad skickligheten beträffar, hycm af dem jag skickar efter. — Ja hvad skickligheten beträffar, svarade Judith och tog afsked och gick. Hon återvände hem, funderande på den likhet, hon upptäckt i gossens ansigte; hon kunde ej erinra sig, hvem. det var han liknade. Hon hade misstänkt, att det, trots den olikhet, som tycktes vara i ålder, dock var mrs Cranes barn, men äfven om hon antog, att mrs Smith bedragjt henne i detta hänseende — hvartill Judith ej kunde inse något skäl — skulle denna omständighet ej kunnat förklara saken, enär det icke var den döda frun, som barnet liknade. Men plötsligt när Judith tog af, för att gå in genom Cedar Lodges port, kom hon att tänka på ett ansigte, och då insåg hon, hvem det var, som gossen liknade. Detta tycktes göra henne bestört, ty hon for åt sidan bland träden, som om hon träffats af ett slag. Och när hon om