Göteborgsposten – 22 november 1864, sida 1

— — T— ——— gen besökte fången i cellen uppmanade äfven denne honom på det bevekligaste att erkänna. Miller lyssnade beredvilligt till sherislens uppmaningar, men svarade intet. Sedan sheriffen gått anmärkte Miller till en al väktarne att menniskor ej ha makt att förlåta synder och att det inte tjenade honom till att bekänna. I denna sinnesförfattning förnekade han brottet intill det allra sista, ätven då nattvarden meddelades honom. Då stunden var inne lör afrättningen fördes Miller öfver fängelsegården till ett annat rum der han bands at bödeln. Han var blek, men märkvärdigt lugn och lät äfven binda sig med oförändradt mod. Medan alla omkring honom voro synbart uppskakade, rördes icke en muskel i hans ansigte, visade han ej ett tecken till själsrörelse. Han var likväl vördnadsfull i Bitt sätt och efterkom hvad man tillsade honom. Dr Cappel styrkte honom under tiden medelst religiösa samtal. Fängelsedirektören bad honom, sedan han blifvit bunden, sitta ned, men detta afböjde han och blef stående, tills fängelseklockan, som kallade honom till schavotten, började ringa. Under det han stod kunde man ej undgå att förvånas ötver den fysiska styrka som hans kroppsbyggnad utvisade och ännu mera hans okufliga själsstyrka. Ehuru liten till växten var han fast och symmetriskt bygd, och särdeles hans armar, bröst, händer och nacke voro starkt utbildade. Hans kläder voro väl gjorda och han var klädd särdeles omsorgstullt. Da bödeln aftog hans krage och halsduk, på hvars knytande han syntes ha användt mycken omsorg, lyftade den dömde på hulvudet, för att låta honom komma bättre åt. Detta var den sista bland förberedelserna, en signal gafs at guvernören och tängelsets predikant satte sig i spetsen för tåget, läsande några af de första verserna ur begrafningssormuläret. Då man kom till schavotten besteg delinqventen densamma med fasta steg åtföljd af d:r Cappel. Då allmänheten fick se den dömde höjde den ett väldigt obeskrifligt sorl. Sedan Miller blifvit ställd på luckan och snaran lagd kring hans hals, yttrade d:r Cappel till honom med djup högtidlig röst: Inom få minuter skall ni stå inför. Gud; jag frågar er åter och för sista ängen, är ni skyldig eller oskyldig? Jag oskyldig, blef hans svar. Ni är oskyldig, upprepade d:r Cappel frågande. Gud allsmäktig vet hvad jag har gjort! Gud allsmäktig vet hvad ni har gjort! upprepade d:r Cappel ånyo; vet Gud att ni särskildt gjort denna gerning: Ja, jag har gjort den, svarade Miller, talande tyska, på hvilket språk hela samtalet förts. Det tyska uttryck fången använde var Ich habe es gethan, och dessa voro hans sista ord. Falluckan försvann under hans fötter, och han hade snart upphört att lefva. D:r Cappel blef till den grad lättad af den afrättades bekännelse, att han sprang ned från schavotten utropande Gud vare lofvad! Gud vare lofvad! och sjönk ned på en stol, fulkomligt utmattad af sin egen rörelse. Då han hemtat sig, upprepade han på engelska, i närvaro af sherifferna samt representanterna af tidningspressen, af hvilka der funnos fyra personer, hvad senast passerat emellan honom och fången, på samma sätt som det här ofvan blitvit berättadt. Sedan kroppen hängt den vanliga tiden, nedtogs densamma och begross såsom vanligt inom tängelset. D:r Gappel har dagen etter afrättningen insändt till -Times! ett bref, i hvilket han närmare redogör för fångens sista stunder. Följande torde deraf ega intresse: Det sätt, säger d:r C., hvarpå brottet begicks, skall aldrig bli bekant. Min egen ötvertygelse, grundad på den närmaste personliga samvaro med sången är, att mordet ej NN MORE RAA f