Göteborgsposten – 22 november 1864, sida 1

var öfverlagdt, utan att Miller, i behof af pen ningar och gifvande efter för en plötslig frestelse, angrep sitt offer för att plundra honom och slutligen, i ögonblickets förtviflade belägenhst, antingen dödade honom med egna händer eller kastade ut honom ur kupåten. Jag erinrar mig särskildt att han, vid ett tillfälle, då jag yttrade att brottet troligen utförts på sistnämnda sätt, icke gaf mig något svar utan blott skarpt betraktade mig. Ilans blick inga! mig då en bestämd öfvertygelse om riktigheten af denna åsigt. Jag observerade i allmänhet att Miller alltid mest högtidligt förklarade sin oskuld, då han direkt beskylldes tör mord. Uppgifter, sådana som att han aldrig gått med något bantåg på North London-jernvägen, lemnade han aldrig utom till svar på direkta frå gor och, såsom det syntes, för att ej motsäga törut fällda yttranden. Hans sätt, enkelt, mildt och skenbarligen öppet och sannt, var sådant att äfven den mest ersarne iakttagare måste bli bodragen. Den underbara sjelfbeherrskningen hos denna högst märkvärdiga karakter blef aldrig mera tydligi ådagalagd än då han med repet kring halsen och den hvita mössan neddragen örver ansigtet sökte bortvända mina frågor då han i sista ögonblicket var nära att bekänna sitt brott . —ä