Göteborgsposten – 22 november 1864, sida 1

w(LLALk—.c—— glnHajen af en sådan syn som nu väntade dem. Hädelser, smutsiga ord och sånger genljödo öfverallt. Då och då hördes ett doft ljud, etterföljdt af stoj, skratt och ibland slagsmål. Detta ljud upprepades ofta, men man visste ej hvad det betydde. Det visade sig sedermera. Då dagen började gry, var hela den vidsträckta rymden framför Newgate fullpackad af mobb. Der funnos blott få qvinnor i samlingen och äfven dessa voro i allmänhet af den lägsta och fattigaste klassen, och nästan lika öfvergifna i sitt uppträdande som de bättre klädda qvinnorna. Resten af hopen bestod at unga karlar, men sådana som blott ett dylikt skådespel kunde bringa tillsammans — bedragare, tjufvar, bedrägliga vadhållare, salska spelare, tyska gesäller och arbetsfsolk, arbetare i dockorna och afskummet från näringsställen och krogar o. s. v. Men alla, vare sig män eller qvinnor, unga eller gamla, tycktes icke tänka på något annat, ej ha något annat mål för sina blickar än galgon. Man skrattade, utstötte svordomar eller skrik allteltersom man af folkmassans svallningar, oberoende af sina ansträngningar, allägsnades från eller fördes närmare intill den plats der Miller skulle dö. Det finnes blott en sak som kan vara svårare än att beskrifva dessa uppträden — den att glömma dem. Långt upp mot Smithfield såg man rad etter rad at dessa bleka, smutsiga ansigten med råa, skurkaktiga deag. och tillochmed der hvarest husen voro höljda at morgondimmorna, kunde man skönja dessa samma ansigten. Alla från de första till de sista skreko och arbetade att komma så nära galgen som möjligt. — Nu först, då soien började stiga öfver horisonten, kunde man törklara det ofvan omnämnda mystiska, dofva ljudet med thy åtföljande skratt och slagsmål. Det härrörde uteslutande deraf, att då någon bättre klädd person vågat sig in bland mobben, hans hatt slogs ned öfver ögonen, hvarefter han plundrades på allt hvad han hade på sig. Ingen som ej såg menniskomassorna vid denna afrättning kan göra sig en förestiällning om det öppna, grotva sätt hvarpå ganotering. och rötveri denna dag öfverallt bedrefs. På Newgate-street uppträdde ordentliga röfvarband, åeke så mycket bland sjelfva menniskomassan inom barriererna som i avenyerna, och dessa bosvar hejdade, slogo ned natton öfver ögonen på eller understundom garotterade en hvar hvars drägt gjorde att de ansågo honom värd besväret. Risken var ingen. Understundom gjorde offren ett förtvitladt motstånd; ingenstädes ropades på polis, mer än en gång då en gammal landtbrukare som gjorde motstånd höll på att bli ihjelslagen, då personer som från ett närbeläget hus åsågo händelsen öppnade lade polis. Regeln var blefvo så illa handterade plundrade, att de voro fönstren och tillkalemellertid att oliren och så komplett ut glada om de blott kommo från det ställe der de råkat ut för olyckan. Att ropa på polis skulle tjenat till. intet, då man i en solkhop af minst femtiotusen personer, och en sådan folkhop till, ej hade den ringaste utsigt till att få upprättelse. Medan detta tilldrog sig utanför fängelsets murar hade dr Louis Cappel, prest vid tysk-lucherska kyrkan i Ailiestrect, varit hos sängen i cellen under de två sista timmarne af hans vistelse derstädes. Fången omsamnade honom ofta under tårar och uttryckte varm tacksamhet for all den vänlighet han visat honom. Under föregående samtal tycktes fången alltid låta påskina att han var oskyldig. Det funnos andra synder, till hvilka han erkände sig ha varit skyldig, men då han uppmanades erkänna mordet, vände han alltid på ett eller annat sätt bort ämnet. Då sheriffen sista gån