Göteborgsposten – 21 november 1864, sida 2

gon, som hon kände, men hon kunde ej minnas hvem. det var. — Han har en hvit svulst på knät, sade mrs Pepperfly; åtminstone är det början till en sådan. — Un hvit svulst på knät! Stackars lille gosse! Det är farligt. — Barn dö deraf i nitton fall af tjugo, sade sköterskan med sitt yrkes lugn. — Hvad han är mager och blek! utropade Judith. Hvad hans panna är fårad! När barn ha fårade pannor, kan man vara säker på att de länge haft en plågsam sjukdom. — Hans mor säger, att han aldrig varit stark. Ska det inte vara en liten tår, Judith? fortfor mrs Pepperfly frestande, i det hon tog en liten flaska upp ur en hemlig gömma under sina vida kjortlar. — Nej, jag skulle hellre vilja hälla det ut i trädgården än i min hals, och jag måste gå, ty annars kommer jag sent hem, och mylady skall säga, att jag stått och pratat. Judith gick och uträttade sitt ärende hos dem, som åtnjöto lady Janes biständ. När hon kom tillbaka, såg hon en främmande sitta på en stol, som mrs Peppertly förut r och som stod i skuggan nära boningshuset. Det var en femtioärs enka med respektabelt utseende, som hade det ännu sofvande barnet i sina armar. Mrs Pepverfly sågs ej till, men om Judith kunnat se in i huset, skulle hon ha sett henne sitta i en ländstol sofvande så