Göteborgsposten – 21 november 1864, sida 2

Fran Utlandet. Våra läsare känna till historien om tysken Franz Miller, som i London uti en jernvägskupt mördade en mr Briggs. Under hela den tid Miller suttit häktad ha de tyska tidningarne dels i original-, dels i korrespondensartiklar från London uttalat sig till försvar för Miller och det på ett sätt, som ej kunnat annat än väcka vämjelse hos utom stående läsare. En främmande tidning säger också härom: Franz Miller, som i Måndags försonade sitt brott i galgen, har midtunder sin olycka skördat en wra, om hvilken han säkerligen aldrig drömt, neml. att af en ofantlig majoritet af hela det stora och upplysta tyska folket bli betraktad som en martyr, dels för det engelska rättsväsendet, dels tör det britiska folkets antipati mot allt som är tyskt, Om något skulle styrka det förnuftiga och praktiska engelska folket i dess aversion mot den blandning at sjelfförgudning, hyckleri och ihåliga idealism, som utmärker det så kallade tyska väsendet, måste det vara den tyska pressens och tyskarnes uppträdande i den Mullerska saken. En tysk skräddaregesäll anklagas för ett under graverande omständigheter föröfvadt mord; han ställes inför domstol i det land, hvars lagar han ötverträdt, och efter en ransakning, som förts med all möjlig hänsyn till den anklagade och med all den offentlighet, som man kan vänta sig af en rättsförhandling i England, förklaras han skyldig dömd att umgälda lir för lit. Hvad är det egentligen för märkligt i denna sak, som kan förklara, att samtliga europeiska, men isynnerhet tyska och engelska tidningar i ett par månader varit uppfyllda med reserater och kritiker af rättsförhandlingarne, med reflexioner för och emot den anklagades oskuld och med psykologiska spekulationer ötver motiverna för det föröfvade dådet och mördarens nuvarande själstillstånd? Att en person blir mördad i en jernvägskupå, är tyvärr icke något oerhördt. Lika litet skulle man tro, att den omständigheten, att en medlem af den gittliche tyska nationen står anklagad, skulle kunna framkalla en sådan rörelse. Sjelfva rättsförhandlingarne ha ej heller företett något abnormt; den anklagade har fällts genom en följd af indicier, hvilka i en insigtstull åklagares hand fingo förkrossande vigt, och han har liksom många förbrytare före honom ej halft annat att anföra till sitt försvar, än försäkringar om sin oskuld. Häri ligger icke någonting märkligt; det märkliga blir endast, att den tyska allmänheten i sitt upphetsade medlidande med mördaren alldeles tyckes ha glömt den mördade, och denna stämning har närts at den tyska pressen, som med välvilligt bistånd altf den i London befintliga Rechtsschutzverein fått ett simpelt kriminalt fall uppskrufvadt till en sak af stor national, nästan politisk betydelse. Den, som under denna höst töljt med de tyska tidningarne, skall ha förvånats öfver den ofantliga plats, man medgitvit åt denna sak. En oräknelig massa pennor har belyst densamma från alla håll, kallade och okallade advokater, ju—äwW ——