Göteborgsposten – 19 november 1864, sida 1

2 Z— tåget börjat, såg jag från andra sidan ett ungt fruntimmer komma. Hon stannade tydligen öfverraskad men road af den lilla truppens möte. Hon nickade leende åt barnen och tilltalade åtskilliga i de förbigående lederna, men de sågo endast förundrade på henne utan att lemna något svar. Slutligen närmade hon sig en hustru i en af de sista lederna, med tvenne barn vid handen, alla af särdeles uttärdt och ömkligt utscende, och tilltalade äfvea henne. Hustrun skakade blott på hufvudet och visade på de två barnen. Den unga damen tog up en portmonnä och tilldelade henne derur. Aldrig har jag erfarit något liknande med hvad denna unga flickas åsyn hos mig väckte. Jag har sett hundrade vackrare än hon, och hennes klädsel — — en silfvergrå kappa och en blå hatt med plym af samma färg — hvad vill det säga i jemförelse med de unga damernas toiletter här i Göteborg? Och ändå har mitt hjerta varit som förpansradt intill denna dag! Obegriphliga, oförklarliga tingest! På en gång är din stålbeklädnad förvittrad och det öppet och såradt af en enda blick. Låg det något i ögat under den blåa hatten eller i föreningsdagens luft som verkade denna metamorfos? Jag vet det icke, och jag hade ej tid att tänka derpå. Jag gick fram och tillbaka, på trottoiren derutanför, jag tror väl femton