Göteborgsposten – 19 november 1864, sida 1

tidningar ila pligtskyldigast att aftrycka de samma. Men öfven vår brottmålshistoria kan uppvisa motstycken dertill. Som bevis härpå kan framdragas att af fyra bekännelser, som en härstädes utkommande tidning en vacker morgon innev. vecka meddelade sina läsare, tre hade afseende på förbrytelser begångna inom detta samhälle. Den mest öfverraskande af dessa bekännelser torde ha varit mordbrännaren Bloms, ty i mannaminne torde det icke händt att en göteborgsk mordbrännare bekänt sin gerning. Från dessa lifvets skuggsidor må vi vända våra reflexioner till ljusare partier. Ått Sverige är en plantskola för näktergalar, det känner man i utlandet nogsamt sedan Jenny Lind och Louise Michaöli med sina silfverklara toner tjusat åhörarne på verldens förnämsta teatrar. Det torde heller icke numera vara någon egentlig nyhet att tala om Christina Nilsson, men den unga sångerskan, hvars debut eger få motsvarigheter inom konstnärslifvets annaler, torde dock för vår stad ega ett alltför specielt intresse, för att icke äfven en och annan episod ur hennes barndomslif kan åpropos af en krönikeskrifvare framdragas. Se här en, om ni behagar. Det var en sommar för c:a 7 å 8 år sedan. Vid en at badorterna på vestra kusten befann sig då äfven Christina med sin moder, om för sin egen eller modrens skull, påminna vi oss icke. Nästan hvarje dag hörde man den unga flickan nere i salongen sjunga en eller annan enkel folkvisa, dervid ackompagnerande sig på en viol, hvilken sannerligen icke var någon äkta Cremonesare. Det hela lät emellertid vackert nog, äfven om man icke i den outvecklade, ännu något skrikiga rösten och den bleka, men intelligent blickande, späda gestalten i den enkla bonddrägten kunde ana en sångerska och, kronan på verket, en skönhet af första rangen. Nåväl, en af Christinas första, om icke allraförsta, beskyddare lyckades intressera åtskilliga af badsällskapet för arrangerandet af några societetsspektakler till förmån för den unga småländskan. Efter otaliga svårigheter och sedan man at en viss maktegande och obeveklig medlem at badhusdirektionen erhållit ett bestämdt afslag på en höfligt framställd anhållan om begagnandet af societetssalongen, fick man slutligen en lokal, likväl mot ganska dryg hyra. Nu gällde det att anskaffa en teater. Då trädde slumpen i skepnad af en individ, den der afsnörat Roscii kothurn för att fatta Apelles, pensel eller med andra ord en f. d. skådespelare, numera slät-målare i den goda staden, de unga dilettanterna i Thalias tjenst till mötes. Denne lofvade att af rent intresse anskaffa både rum och gröna skogar? och man gaf derefter 2:ne representationer för proppfulla hus. Men si, när omkostnaderna skulle atdragas från inxomsterna, inlemnade f. d. aktören en räkning, hvilken, om vi ej missminna oss, uppgick ill öfver 100 rdr bko och upptagande, utom ersättning för dekorationsmålning, äfven 10 dr eller något sådant hvarje afton för närraro å scenen. När hyran för teatern lades ärtill, uppstod en summa, som säkerligen kulle slukat ?(; af inkomsterna om icke en ögsinnad badgäst åtagit sig aut liqvidera del nikna kälkborgarne. Emellertid var den sumna, som influtit genom dessa societetsspektaker, uppgående till 3 å 400 rdr, säkerligen N land de första bidragen till den gryende taingens understödjande. Hennes framtid kom edan, som man vet, i goda händer och om se i ej misstaga oss, är det just inom Göteborgs I amhälle, som det krattigaste stödet lemnats !I enne. Vestibulen i Museum har nyligen erhålt åtskilliga dekorativa prydnader, i det der-is