Göteborgsposten – 19 november 1864, sida 1

andra skulle velat åsidosätta. Säkerligen skulle aldrig dessa samhällets arma barn ätör samlas till en så gemensam glädje. Då jag inträdde i den stora, ljusa och luftiga lokalen var den redan intagen af de små gästerna, och bland dem en nitisk prestman, ifrig att äfven bespisa dem med andelig kost. Men eburn stor hans förmåga var att från sin ståndpunkt nedsänka sig till barnens och lämpa sitt tal efter deras fattning så utt de alla bort kunna förstå det sagda, vågar jag dock påstå att intet deraf föll i deras hjertan, och att de, alla i gemen och hvar för sig, endast lyssnade efter det enda ordet: amen, för att komma i besittning af sin gåfva och sin frihet. Allt har sin tid, så ock den religiösa uppbyggelsen, men icke är den för barnsliga sinnen inne i det ögonblick då dessa dragas utåt af förströelsernas makt. Hvem bjuder på musik vid brädden af en brusande ström? Mig förefaller det som en profanation af det heliga. En kort och innerlig bön till påminnande om all god gåfvas gifvare torde vara allt för hvilket man i ett sådant ögonblick kan fordra gehör. Men nog af betraktelse! Dagens program lemnar ej tid för sålane! Vid utgången från skolan stannade jag på len breda trottoiren nedanför, för att se hela inien af barn och bullar defilera. Just som