Göteborgsposten – 19 november 1864, sida 1

invigts i stramaljens och sefirgarnets mysterie ha alla något mystiskt för händer, något at fördölja, något att med en betydelsefull småslug min smussla afsides i någon vrå för obehörigblickar. Ännu sträcker väl egentligen denne oro sig endast till de mera uppvuxna af hu sets döttrar, de der ämna att åstadkomma un: derverk med tapisseri-, broder-eller virknålen. Ungmön som Åmor slagit i rosenband och som bär den ljufva gyllene bojan på sit! finger har nu så oöndligt brådtom med att silke och perlor lägga hela djupet al sina ömma känslor i dagen för den tillbedde. Men der tillbedde hvars sjät, tunga eller lätta, allt ef ter omständigheterna, man eljest med förtjusning hörde i trappan och tamburen, kan under dessa dagar understundom hitta på att komma bra nog olägligt, ty det är minsann icke det lättaste att i hast låta en stor sybåge omärkligt försvinna. Dertill fordras minst en hr Schenströms fermetö, han den store mannen som nu senast i en af sina annonser utlofvat att ur en hatt framtrolla — 100,000 tidningsreferenter, deribland en 3 alnar lång dumbum från Skara! Och ungersvennen å sin sida, han förstår nog hvad som är på färde nu, ty vi ha idag på dagen icke mera än fem veckor till Julafton. Han har redan med en lätt suck gjort ett öfverslag som hastigast huru stark påtryckning kärleken och vördnaden i en ljuflig förening denna Jul komma att förorsaka på hans myntfot. Han vet icke, den olycklige, att dervidlag duga inga probabilitetskalkyler. Julen är således i antågande, men den kommer icke i våra dagar som fordom, med samma föregående åtminstone för mankönet i högsta mått otrefliga stök och bråk, som plägar åtfölja sådana uppoch nedvändningar inom ett hushåll som benämnes slagt, ljusstöpning, bak, lak, etc. etc. I vår tid, charcuteriernes, stearinljusens, wienerbageriernas — och vi skulle önska att kunna tillägga: tvätt-inrättningarnes — tidehvart behöfrvas inga dylika omstörtningar för att hemmets, både hvad det yttre och den lekamliga vältägnaden beträffar, skall kunna erbjuda en lika komfortabel och treflig anblick som förr i verlden. Det enda som i vår tid icke låter göra sig utom hus är tyvärr det värsta al allt, det är generalskurningen med thy åtföljande nedtagning och uppsättning at gardiner, ty det gifves, gunås, fasligt mycket folk som icke har råd att om vintern endast trampa på mjuka mattor eller i samma ögonblick som de orena fönsterdraperierna nedtagas genast kunna prestera andra, rena och prydliga. Butikfönstren ha i sin tur äfven redan börjat att pråla med sina frestande innehåll. Hvilken at Evas döttrar kan väl, vi fråga det, med fullkomligt själslugn t. ex. passera hrr Ahlbergs, Liehtenbergs, Möllers eller Rehnbergs eleganta butiker, hvarest de smaktullaste modeartiklar, trån den pompösa brocaten ller moirs antiquen ända till den luftiga florsclädningen eller spetsmantiljen, frestande sinras utbredda? Och I småttingar i mamelucker eller zuav-pantalonger, visst klappa era må hjertan, då I tänken på en i trämtiden inkande docka med riktiga ögon och eget år eller, o höjd af sällhet, en gunghäst med ödiga tagelaccessoirer, riktigt betsel och framörallt sadel med stigbyglar! Hvem vet, när appa och mamma med späckade kassor börja ina ströftåg både hit och dit, kanske skola å äfven era djerfvaste förhoppningar blifva ealiserade. Vår tid tycks på allvar ha föresatt sig) tt öfverträfla äfven en miss Braddons eller u Schwartz djerfvaste romanfantasier. Del tländska tidningarnes spalter hvimla af de dst hårresande berättelser och våra svenskall