Göteborgsposten – 18 november 1864, sida 2

som friare till Lucy. Hvad hans person beträffar, är han allt hvad man kunnat önska, och han utsigter äro mycket goda, då sir Stephen måste vara rik och han blir baronet en gäng. ÅA andra sidan åro hans profession och hans härkomst ej motsvarande hennes ställning, och — förlåt mig, att jag säger det, lady Jane — Chesneyarne äro en stolt slägt. -— Säg mig hvad ni skulle besluta, om det berodde på er. — Jag skulle låta henne få honom. Jane teg litet och sade derefter : — Jag vill sofva på saken och tala vidare derom med er i morgon. och när morgonen kom, hade Jane, förståndigt nog, fattat ett liknande beslut. Den förste, som sprang emot henne och helsade på henne, när hon kom ut ur sitt rum, var den lille lorden. Jane tog honom på sitt knä i frukostrummet och vände hans ansigte uppåt. — Han ser icke sjuk ut, lady Oakburn, sade hon. — Jag är ej på allvar ängslig för honom, svarade grefvinnan. Om några år är han stark, hoppas jag. Frank, säg syster Jane hvad sir Stephen säger. — Sir Stephen säger att mamma och Lucy fjeska för mycket med mig, och att, om jag vore en fattig bondpojke, som skickades ut, att hela dagen köra kråkorna bort från åkrarne, och bara åt groft bröd och mjölk, skulle jag bli riktigt bra, ropade Frank till sin syster, som smålog och ansåg det mycket sannolikt, att sir Stephen hade rätt.