Göteborgsposten – 17 november 1864, sida 1

IIB — Anna Brita Persson. Till hvad som sår nämndes om denna brottslings erkännande t sin hemska gerning, kunna vi i dag tiligga att, sedan den kungliga domen i målet lifvit henne bekant, redan på cellfängelset ä tädes en betydlig förändring i hennes sätt märkts. Direktören och fångpredikanten på ingelset hyste derföre hopp om att hon skulle ,ekänna och sökte förmå henne dertill, men tan framgång. Man törmodar att hon, ehuru on blifvit djupt gripen af den utsigt till betändigt fängelse som låg framför henne, likväl velat se hurudan hennes vistelse på korektionsinrättningen i Stockholm skulle blifva, ch derföre först då hon fann denna lika svår som på cellfängelset härstädes afgifvit sin becännelse. — Hon var, då hon affördes till Stockholm, fullkomligt återställd från sin långvariga sjukdom. Rörande den bekännelse af sitt brott, som Anna Brita Persson nu i Stockholm aflagt, meddelar N. D. A. för sistl. tisdag följande: På misstanke för mord häktade hustrun Anna Brita Persson från Göteborg, hvilken, enligt Kungl. Maj:ts utslag af d. 4 sistl. oktober, blifvit öfversänd till härvarande straffoch arbetssängelse för att der förvaras i enskildt rum och, utan umgänge med ondra menniskor än sin själasörjare, af denne flitigt förmanas till erkännande af sitt brott, har nu aflagt en, som det tyckes, sanuingsenlig bekännelse af den gräsliga gerning, hvarför hon är anklagad. I thorsdags hitkom hon och insattes a Norra korrektionsinrättningen, och redan i söndags, eller trenne dagar senare, aflade hon inför hofpredikanten Sundel den bekännelse, hvilken hon senare på dagen vidhöll och upprepade i närvaro af fängelsedirektören C. J. Wiberg och fångelsebesälhasvaren C. R. Wiberg. Att börja med berättade hon, att hon, som redan länge drifvit handel med smuggelgods, hvilket hon erhöll af engelska sjömän, i augusti månad 1862 gjort bekantskap med sedermera mördade Lotta Andersdotter från Wågersered, då Lotta skolat sälja ett stycke väl till henne. Hustru Persson hade då föreslagit Lotta ett lättare och billigare sätt att skaffa sig tyger till salu, nemligen att köpa insmugglade varor, då man kunde erhålla dem för nästan ingenting. Lotta tog fasta på detta förslag och underhandlingar inleddes nu med en å engelska ångfartyget Harlequin anställd sjöman, vid namn Winker, hvilken losvade att till särdeles billiga priser skaffa henne tyger. I trenne särskilda poster lemnade Lotta sedan under loppet af någon tid, dels genom hustru Persson, dels till Winker sjell, en summa af 70 rdr till denne senare utan att dock erhålla några varor härför. Slutligen började hon blifva orolig och otålig samt sorebrå hustru Persson att hatva bedragit henne och inledt henne i en dalig affär, men denna uppehöll henne alltid med löften om att Winker nog snart skulle intinna sig med de tyger han lofvat, fastän det dröjde. Den 25 oktober, samma dag mordet skedde, voro Lotta och hustru Persson tillsammans ombord å Harlequin, dervid ett häftigt uppträde skall hafva förefallit emellan dem, och Lotta till slut hotat hustru Persson med att ej mindre för hennes man omtala de affärer hon hade med engelsmännen än äfven angifva henne för handel med smuggelgods, så vida hon ej genast uppfylde sina åtagna förbindelser till Lotta. Hustru P. sökte lugna denna senare och bad henne följa sig hem, hvilket hon dock vågrade, hvarför hustru P. ensam begaf sig vill sin bostad. Klockan var då ungefär 8 på aftonen. 4 timme efter det hon hemkommit, anlände Lotta i sällskap med Winker och tvenne andra sjömän, hvilka sig emellan talade ett språk, som hustru P. icke förstod. Den ene af dem framtog derunder ur fickan en halsstopsbutelj, ur hvilken han påfyllde tvenne glas af ett halft qvarters rymd hvartdera samt bjöd Lotta och hustru P. att dricka. Den förra tömde genast sitt glas, men den senare sitt endast till en del. Denna vätska smakade ungefär såsom lemonad. Sedan sjömännen äfven tagit sig ett glas hvardera ur samma flaska aflägsnade de sig, hvarefter Lotta och hustru Persson asklädde sig och lade sig i samma säng, hustru P. ytterst. Den senare insomnade snart hvaremot Lotta, som förklarade sig illamående till följd af en ådragen förkylning, låg vaken. Ifter er stund vaknade hustru P., då Lotta yttrade att hor kände behof af att kräkas, för hvilket ändamål hot begaf sig ut på vinden. Hustru P. följde efter ocl understödde Lotta vid kräkningen, i det hon stod och höll ena handen för pannan på henne. Då de si stått en stund, uppmanade hustru P. Lotta att gi in och lägga sig, hvartill) denna gaf nekande svar Hustru P. satte sig då några minuter a en bjelke pi vinden, och härunder, har hon uppgifvit, vaknad först hos henne tanken på att mörda Lotta. På bjel ken bredvid sig varseblef hon en rakknif, hvilke! hennes man några dagar förut låtit skarpslipa, och