Göteborgsposten – 17 november 1864, sida 1

—— —————— — JET smaragder infattade i mycket guld; Lucy hade blott perlor, hvilket passade bättre för en så ung flicka. Begge voro mycket sköna, och det tyckte också de närvarande. Helen Vaughan prisades med ord, men ett sorl af qväfd beundran hördes der Lucy Chesney gick fram. Valsen var slut, och Frederick Grey gick mot Lucy. Hon låtsade som om hon ej såg honom; hennes hufvud vändes åt ett annat håll, och hon talade ifrigt med Fanny Darlington. Han måste röra vid henne, för att ådraga sig hennes uppmärksamhet. — Ah, jag ber om ursäkt, sade hon kallt. God afton. — Hvad du kommit sent, Lucy! Den dans, du lofvade mig, är förbi. — Det kunde jag tro, sade hon, gifvande luft åt sin harm. Jag sade dig, då jag lorvade den, att det var mer än troligt, att jag icke skulle hålla löftet — Du dansar den nästa med mig, Jag tror det blir lancier-kadriljen. Var hon döf. Hon svarade honom icke och vände sig bort ifrån honom. Just då fördes en herre fram till henne och blef presenterad för henne. Det var en liten karl, som såg mycket enfaldig ut, med en lornjett skickligt instucken i ögonvrån och det ljusa håret benadt i nacken och framtill. Hon hörde ej hans namn; det var en viscount, någon af grefskapets notabiliteter. Men hon stack sin hand inom hans arm, när han anhöll om äran att få dansa med henne kadriljen, som spelades upp, och höll på att gå med honom.