Göteborgsposten – 17 november 1864, sida 1

Lordens döttrar.) Af förf. till ÅSlottet East Lynne. När Lucy kom in, bländades hennes ögon en sekund af ljusskenet, och derefter spanade do efter — hvad för något? Jo efter det som hennos svartsjuka hjerta målat för henne på förhand. Frederick Grey och Helen Vaughän hvirflade omkring salen i en yrande vals efter den ljufvaste musiks toner; hans arm omslöt hennes midja, hans hand höll hennes, hans ögon voro fästade på henne, med beundran eller hvad som liknade det, och hans röst sänktes för att framhviska milda toner. Ett stygn af smärta, snarlikt dödens, genomborrade Lucys hjerta och hon darrade af qval. Helen Vaughan tog sig mycket bra ut, och det gjorde hon alltid. Hon var högväxt, drottningslik, ståtlig och blond — vil passande för den distingerade Frederick Grey, såsom ock många tänkte. Men hvad var hennes skönhet jemförd med Lucy Chesheys, med hennes blygsamma behag hennes ädla anlotsdrag, hennes rena sammetshy och hennes ljufva bruna ögon? Begge voro hvitklädda, och deras klädningar voro mjuka, fladdrande och lika lätta moln. Miss Vaughan hade ett väl arbetudt juvelgarnityr, bestående a!