Göteborgsposten – 9 november 1864, sida 1

slog skålen för Norge i vackra ordalag, med en återblick först på Norges historiska utveck ling. Tal. yttrade bland annat i sitt ofta al bitallsrop afbrutna tal: Jag önskade att jag stode på Dovre fjell och uttalade vår tacksamhet till det ädla, flärdlösa norska folket för dess tillgifvenhet och trohet, och jag är säker att dessa ord skulle finna genklang i svenska folkets hjertan. Storthingsmän! Helsen edra hemmavarande att Sveriges hjerta klappar varmt för Norges lycka, att vi vil uppfatta norrmännens kärlek till sin frihet, men Norges trihet är ätven Sveriges! Måtte vi oafbrutet täfla med hvarandra i idrotter, men främst i Föreningens befästande, och måtte vi strida trofast, strida vid hvarandras sida när det gäller! Låtom oss hellre sjelfva bränna våra egna tjäll än låta dem härjas af fiendens hand och må vi gjuta vårt hjerteblod tillsammans, ty det är lika skärt och rent hos svensk som hos norrman! — Skallande jubel följde på denna skål och sångkören afsjöng följande vackra sång: Jag vet ett folk, som ärft af Thor Det kärfva och bestämda tycket, Det liknar oss till lynnet mycket Och vägg i vägg med oss det bor: Ett folk af samma forntidsseder, Af gammalt allvar, gammal heder, Ett folk med karga näringsfång, Men rikt på Saga och på Sång. Det är med litet nöjdt, som vi, Och mycket nog kan det umbära, Blott ej sin Frihet och sin Ara, Den lifsluft, som det andas i. I detta folk af odalmänner Man på den djerfva pannan känner De ättefåder utan krus För halfva verldens riddarhus. De ha, som vi, sin friska färg I viljan qvar, de kära fränder, Och de ha lika hårda händer Som gneisen är i deras berg. Och derför, huru ödet sogar, Kan Friheten i deras skogar Med mörkblå hafvet i sin rygg På eget hemman sitta trygg. Storthingspresidenten Harbitz fick nu ordet och tackade för de vackra ord som egnats hans fosterland; han visste att de voro utgångna från hjertat och de gingo också till hjertat. Han påminte om den store klartseende man, som Herren i sitt rådslag utsett till verktyg för sina planer för Norges lycka. Han tackade för godt nabolag under dessa semtio år och törklarade högtidligt att aldrig någonsin sedan föreningen ingicks någon önskan, någon tanke uppstått som afsett föreningens upplösande, samt önskade till Gud, att på föreningens hundrade årsdag svenskar och norrmän må kunna ånyo samlas tör att tacka och lofva Gud för hans outransakliga nåd och kärlek. Rådmannen Weser uppträdde derefter och föreslog skålen tör Christiania stad och representanterne af dess kommunalstyrelse, hvilka han bad till bröderna i Norge framföra Stockholms stadsfullmäktiges helsning och den nu föreslagna skålen. Borgmästaren i Christiania hr Fougstad vackade för denna skål och förklarade med anledning af ett från Arbeider-foreningen i Bergen anländt helsningsoch lyckönskningstelegram, att föroningstesteh var ej blott en glädJefest utan en historisk Begivenhed. Efter denna test stå Sverige och Norge starkare i utlandets ögon! — Vi lefva ju vi, de begge tolken, sade tal. i fortsättningen af föredraget, liksom i ett bolag; vi böra således lefva ljutt och ledt tillsamman, men vi böra då också söka nedgöra vår gemensamme fiende: egoismen! Härtill behöfva vi en stark, en mäktig allierad och den finna vi i den blifvande jernvägen, ty det första lokomotivets hjul skola krossa i grus den sista fördomen. Tal. tackade derefter för den gästfrihet, som i Stockholm blifvit