Göteborgsposten – 8 november 1864, sida 1

AA — 2 tid, i en tid rik på skakningar. Föreningen hade uppfyllt sitt ändamål, ty den hade anförtrott till brödratolkens fria handling, att törena sjeltständighetens kraft med en krattig samverkan till det gemensamma målet: ett fritt, starkt och lyckligt Norden. Med hänsyn till framtiden stödde tal. sig på det framsarna. Föreningens innersta och första grund är mensklighetens lag som träder i fullbordan genom de tvenne beslägtade tolken: hvad denna lag atskiljer. försvinner ur folkens tankar och hjertan, hvad den förenat, Ullväxer med allt större kraft. Tal. vände sig deretter till prins Oscar, dynastieons representant på dess hedersdag, och talade om stamfaderns och dynastiens förhållande till unionen; det var est storverk ej blott al stamtadern utan älven al hans ätt; om ej hans efberträ dare varit rättvisa, hade stittarens mission vurit truktlös. Tal. tackade prinsen, som kommit till Norge, för att representera den dynasti, som vore folket lika kär som sjellva toreningen. Tal. visste att han med hänsyn vill dessa känslor och med hänsyn till glädjen otver prinsens ankomst vore tolk för hela landet. Det var ett möte at surstekärlek och tolkkärlek. Skålen tömdes med största entusiasm. — Då det nästa gäng äskades ljud, reste prins Oscar sig och höll med stark och klar stämma nedanstäende tal, hvilket uppfattades öfver hela salen och galleriet och osta atbröts al en acklamation utan like: Mina herrar! Till att utföra det ärorika värs. som mig i denna högtidliga stund är anförtrodt, behöfver jag icke manord; h rv talar långt klarare, hvarje hjerta längt kraftigare än tusende ord här skulle kunna tolka, ty de tala bäst och tala starkast om den största af alla makter på jorden — kärlekens. Vi fira i dag minnet af en förening, som knutit tvenne fria folk till hvarandra. För 50 år sedan tog den stora tanken yture form, hvarvid sekelslånga stridigheter upphörde, och hvarvid två ädla och höghjertade ioner slöt sig tillsammans och derigenom tydligt visade verlden, all de ansägv sig höra samman, emedan de hade samma tro och voro al samma ätt. När vi nu skåda tillbaka på de hänsvunna åren, och då jag i och med detsamma uttalar den öfvertygelsc att föreningen bragt välsignelse med sig, talar jag icke då ett sannt ord? Eller har i Sveriges och Norges historia kunnat framvisas ett halft århundrade, rikare på välsignelsc, frid och utveckling hos folket? Menniskoverk äro alla underkastade ofullkomligheten; men föreningens stora tanke, — den tanke, som verkliggjordes derigenom, att det svenska folket räckte det norska solket handen, och att det norska folket med samma kärlek hvarmed handen ktes mottog densamma, — denna tanke har visat sin storhet deruti, att efter hvarje meningsåtskiljnad om formen har genom en naturlig och af fri ullskyndelse uppkommen reaktion det ena folket sett sig komma det andra närmare. Det är dessutom att lägga märke till, att de yttre formerna, hvilkas vigt och berättigande det ej kan falla mig in att förneka, dock äro beroende af den anda, som bor i dem, och utan att besjälas af en verklig anda hafva de i grunden intet att betyda. Det är väl sannt, att under föreningens första år, under dess barndom, dessa tvenne folk icke hade lärt känna hvarandra så nära, att de funno sig förbundna genom samma rätta, innerliga kärlek som i dag. — I dag, mina herrar, har ett halft århundrade, rikt på erfarenhet, gått bors; föreningen befinner sig icke längre i sin första barndomstid. Denna tid med sina små sorger och ögonblickliga misshälligheter, men också med sina stora och sanna fröjder, sin välsignelscbringande förberedelse till en stark och frit utvecklad mandom, ligger bakom oss; och nu träder föreningens geyundtanke klar framför oss, på der vi må omfatta den af fri öfvertygelse och med gladt mod bringa de offer, som den kräfver al oss på kärlekens altare. Föreningens tanke fordrar, på det den må blifva en sann och innerlig verklighet, att dessa folk, som äro förenade under samme konung, skola, när det gäller att värna sina gränser, vara såsom ett folk; den fordrar äfven, att hvart och ett af folken genom fri sjelfbestämmelserätt i politiskt asscende sluter sig till det andra, såvidt som det medgifves af nationaliteten och den nyare tidens konstitutionela statsrätt kräfver det. Föreningen fordrar slutligen i socialt alscende af oss, att vi söka närma oss hvarandra så, att vi verkliggöra den tanke, som våra förfäder uttryckte med ordet: fostbrödralag. För en sådan innerl manslutning kan jag icke finna en sannare bild, än i det jernband, som snart skall förena de båda brödra