Göteborgsposten – 8 november 1864, sida 1

ljungade ur hennes ögon och som endast notarien observerade, var det enda tecknet till det, som hon kände i sitt vjerta. Notarion tog fråm ur sin planbok fyra packor af banknoter, som innchöllo sjuttiofem bund hvardera. Två af dessa räckte han till lady Jane för hennes och Clarices riikning, en åt grofvinnan för Lucys och den återstående hackan gaf han åt lady Laura. Och Laura mottog banknoterna utan att säga ett ord. Hennes af harm durrande fingrar höllo på att slunga dem i mr Moles ansigte, men hen lyckades betvinga sig. Ilan kunde ha lemnat mig mera, hviskade hon till Jane en gang under aftonen och bet sig derefter i tungan för att hon sagt så mycket. Det gick också Jane annorlunda än hon önskat, men hon hade fått veta detta förut. Detta rörde ej de pekuniära angelägenheterna; hon fick så mycket i testamente, som hon någonsin väntat, och hon var tacksam mot sin r, för att han anslagit så mycket åt henne, liksom mot sin tant, som testamenterat henne en så betydlig samma. Det var med alseonde på Lucy, som hon var missbelåten. Det kostade mycket på henne, att det barn, som hon älkat och värdat, och som hon trott sig kunna uppfostra till en god kristen och en bildad dam åtminstone lika väl som grefvinnan, skulle anförtros åt en annan än henne. Likt Laura talade Jane icke om sitt missnöje, men olikt Laura sökte hon qväfva det.