Göteborgsposten – 8 november 1864, sida 1

Ä — rikenas hufvudstader, och som i detta ögonblick långsamt. men säkert, genomtränger gränsfjellens granit. Vi hafva i dag alla, norske och svenske män, från all god gafvas gifvare och kärlekensåherre nedkallat välsignelse öfver det förbund, som mellan oss är slutet, och vi hafva framburit tacksägelse för den lycka vi åtnjutit. I denna stuud höjer unionskonungen, omgifven af utvalde män från båda rikena, efter gammal nordisk sed bägaren, för att tillsammans med dem tömma den för den förening svm är sluten mellan havs begge folk. I hans, den folkkäre monarkens och den högtälskade broderns namn, samt på hans vägnar, lyfter afven jag i detta ögonblick mitt glas till en skål för föreningen af den 4:de November 1814. Ett högt lefve för denna förening mellan tvenne fria och ädla nationer! Sålänge jordisk tideräkning varar lefve den inbördes kärlek, som är denna förenings högsta och bästa uttryck, och som skall medföra den rikaste väl. signelse lör folken! Lefve föreningen mellan, Sverige och Norge! Härefter afsjöngos versar fört. at prof. A. Munch. Statsrädet Stang bad deretter i ett kort tal de församlade förena sig i tacksamhet mot den förste store man, som de båda tolken gemensamt ega, mot grundläggaren at den lycka som i dag förenat representanter af dem båda, genom att tömma bägaren för Carl Johans minne. — Skålen för Sverige töreslogs derpå al stiltsprosten P. A. Jensen, som i ädla och varmhjertade ordalag tolkade det norska tolkets broderliga och sanna känslor för Sverige och dess folk. Denna skål besvarades af presidenten Åkerman i följande ord: En skål har nyss blifvit utbragt för Sverige. Att döma al de vackra och inuehållsrika ord hvarmed den blivit beledsagad, synes att den utgått från hjertat och hvad som kommer från hjertat, det gär ock till hjertat. Dessa känslor delas af alla närvarande landsmän, och skola öofverenstämma, jag är säker derom, med de hemmavarandes. Men denna skål sammanknyter sig med en annan, som, då den ej, såsom önskligast varit, kunnat utbringas samtidigt, bör följa efter sin föregångare så nära som möjligt. Det er skalen för vårt Broderland — för konungariket Norze. Den utgår ej från främmande läppar utan från ombudet för ett folk, som svurit fostbroderlag med det Norska. — Allt sedan föreningen för 50 är tillbaka knöts, har dock umgängelsen emellan de båda lolken ej varit så liflig, som vi bordt önska. Visserligen har en och annan al oss i Norge knutit förtroligare, minnesrika bekantskaper, flera hafva varit i ullsalle se och beundra det myckna sköna er storartade natur har att sramvisa. men ännu flere hafva följt och följa uppmärksamt edra företag, för att göra, att jag så ma säga, bekantskap med eder inre menniska. Och jag kan i sanning säga att resultatet af doenna uppmärksamhet högeligen stannat till eder fördel. Redan före föreningens fredliga afslutande väckte odert uppträdande hos mangen svensk en icke ringa beundran för det mod och den frihetskä k. som dervid adagalades och som utan tvifvel ock inverkade på föreningens store, högsinnade stiltare. För svenskarne i allmänhet gjordes fö ningen mer behaglig derigenom, att den slöts med ett folk som det måste högakta. Sedan dess halva vi bevittnat huru eder frihetskärlek förblifvit oforminskad, under det att J egnat lyckade bemödanden för ernående af en säkerligen förut icke anad grad af intelloktuel och materiel utveckling. I mera än ett hänscende hafva J gått framat i broderlandet. men vi afundas eder det icke — vi lyckönska eder dertill. Vi vilja endast täfla med eder och vare en täflan i sådan riktning den enda i hvilken tvist om företräde emellan brödrafolken kan ega rum! Vi bereda oss nu å ömse sidor att närmare sluta oss till hvarandra, och då denna anslutnig, på sätt en hög talare nyss yttrat, blifvit med jernets band befästade — då först skola vi blisva i tillfälle att med ord och handtag bekräfta de anslor, som nu bo i våra hjertan. En skål. M. H., för det lyckliga, storsinnade Norges, Prof. Faye talade derpå och föreslog skålen sor Storthinget. — Pastor Wexel utbringade härefter Danmarks skål, i ett tal hvilket helsades med entusiastiska bisallarop, isynnerhet da talaren betonade, att Nordens ande icke kan glömma Danmark, utan att glömma sig sjelt. För de svenska gästerna föreslogs skälen at öfverstelöjtnant Kierulf, på hvilken skål presidenten Akerman, på egna och öfriga svenskarnes vägnar tackade genom aut utbringa en skål för Kristiania kommunalbestyrelse och dem härutar hvilka fungerade såsom värdar. Prins Oscar utbringade till sist en skål för Kristiania kommunalbestyreloe se och uppläste det telegram, som på försam