Göteborgsposten – 5 november 1864, sida 1

— Och var det en af dessa besynnerliga drömmar ni hade om lady Clarice. — Ja. Hon var då icke lady Clarice. Det var en mycket ryslig dröm, och den tycktes båda hennes död. Med hvarje dag, med hvarje timma sväfvar drömmen, då den sammanställes med Clarices långa frånvaro, lifligare för milt minne. Jag kan tcke glömma den. — Hurudan var den? frågade lady Oakburn. — Jag vill ej gerna berätta den för er, svarade Jane. Stundom tror jag, att om jag berättade den för Laura, hon skulle finna den mindre löjlig. — Har ni icke berättat den för henne? — Nej. Hon är den, som jag minst gerna vill berätta den för. — Hvarför det, lady Jane? — Jo orsaken är den — men den förekommer mig sjelf dåraktig, när jag talar om den, och hur mycket dåraktigare måste den då icke förekomma en annan? Saken är den — och det är en mycket besynnerlig sak, som jag ej kan begripa — att mr Carlton, som nu är Lauras man var inblandad i den på det mest ohyggliga sätt. Jag kan icke uppgifva för er detaljerna, men jag drömde att Clarice var död — jag drömde, att jag såg hennes vålnad, som sade mig, att mr Carlton var vållande till hennes död eller att han bidragit dertill på något sätt. Grefvinnan var icke det ringaste vidskeplig. och hon hade undrat inom sig på att lady Jane var det, ehuru utan att finna henne löjlig. Men det dystra allvaret som stämplade den senares ansigte, den låga rösten och det