Göteborgsposten – 5 november 1864, sida 1

uppväcka vårt begruudande och att stämma våra hjertan till högre känslor. Tal. anmärkte vidare, att han uppskatt ade den id som läge i det uttrycket, att det voro Sveas och TNores guldbröllopssest som nu firades. Vi må idag, d. 4 Nov. 1864, med tacksamma hjertan erkänna, att förbundet af d. 4 Nov. år 1814 varit lyckosamt och att detsamma under de femtio åren blo:t blifvit allt fastare. Det är en visshet att förbundet emellan de båda folken aldrig varit så innerligt och hjertligt som nu. Måhända har känslan af att mun lyckligen undgått ett vidtutseende krig dertill bidragit, men detta är blott till en del orsaken, Emellertid är benämningen af gulldbröllopsfest ej fullt riktig, ty femtio år äro endast en kort tid i folkens lif. Man kan ej vänta att denna förening, liksom en mellan tvenne bröder, skall ha öfverstått alla sina pröfningar förrän århundraden förflutit. Dessa femtio år äro likväl tillräckligt lång tid för att visa, huruvida de förhoppingar som man vid ingåendet af densamma hyst skola förverkligas, och om framtiden skall bekräfta grundläggarens klokhet. Föreningen af år 1814 är emellertid icke uppsprungen i statsmannens hjerna. Redan före vår historiska tid fanns fröet till densamma. Det har förut ej saknats temporära föreningar, men de ha ej uppkommit så som de bort. Herrsklystnad och dynastiska beräkningar ha förut utgjort deras grundval. Den enda riktiga grunden är ett öppet och fullt erkännande af de båda folkens rätt att styras efter egna grundlagar och af deras fullkomliga likställighet. Intet skadar en sådan förening mera än om för densamma måste uppoffras vanor och föreställningar, som sammanvuxit med folkens lif. De båda stammar som, invandrande i Skandinavien, blefvo våra förfäder, egde gemensamma scder och gemensamt språk. Denna gemensamhet finnes ännu qvar och olikheten emellan dem båda är ej större än olikheten emellan vissa af våra egna provinser. Denna förening utgör slutstenen i den byggnad som sedan århundraden redan grvndlagts. Redan under Magnus Smek och Karl Knutsson ville man söka förverkliga denna förening, men förgäfves. Regeringstömmarne lågo då nästan uteslutande i konungarnes händer. Deraf följde, att då konungen vistades i ena landet, ansåg man att det andras angelägenheter försummades, och deraf uppstod missnöje, och den påbörjade förbindelsen upplöstes. Afven för Kalmarunionen hade legat en djup politisk tanke till grund, som i våra tider åter synes vilja dyka upp; men då denna id ej uteslutande sammanhängde med föreningen emellan Sverige och Norge ville tal. ej särskildt ingå derpå. Planen att förena Sverige och Norge spåras under alla regenter ifrån Gustaf Wasa, mest dock under Gustaf II Adolf. Tanken härpå föranledde äfven år 1809 prins Kristian Augusts val till svensk kronprins. Afven i Norge gillades denna tanke, enär dess handel och näringar under Danmark ledo ofantligt genom den till följe af detta lands krig företagna blokaden af Norges hamnar. . Vid det skickelsedigra mötet i Abo 1812 bestämdes Norge såsom pris för Sveriges deltagande i kriget mot Napoleon. Carl Johan eröfrade sedan, i Holstein, år 1814 Norge, denna dyrbara juvel i Danmarks krona, hvilken Danmarks konung med blödande hjerta måste afsta. Det var likväl fråga om, huruvida danske konungen egde rätt att öfverlemna landet åt en främmande makt, lika väl som han cgde rätt att lösa det norska folket från dess trohets ed. Man skänker ej bort ett land liksom man skänker bort ett hus, och man säljer ej ett folk liksom man säljer en fårhjord. Detta sade man sig i Norge, och den punkt i fredsfördraget, hvari bestämdes att norska sästningarne skulle besättas af svenskarne, var särdeles förödmjukande för nationalstoltheten. Konungen af Sverige erbjöd emellertid Norge en frisinnad konstitution ärveusom sjolfbeskattning. Prins Kristian Fredrik, ståthållare i Norge, lät dock ej detta anbud komma till norska folkets kunskap och gjorde för öfrigt allt för att klyftan mellan de båda folken skulle bli oöfverstiglig. Tal. visade dock, huruledes den af besagde furste framkallade konstlade vrede mot Sverige slutligen, liksom all konstlad entusiasm, gaf med sig. Allt bebådade att det krig man måste företaga mot Norge skulle blifva allvarligt, och tal. betviflade att detsamma skulle kunna ledts till lyckligt slut. Schweitz lyckliga försvar mot Österrikarne och mot Carl den Djerfve utgjorde en varning för eröfringskrig mot ett sådant land som Norge. Huru som helst var det oändligt mycket lyckligare att föreningen baserades på fredlig öfverenskommelsc. Antagandet af konventionen i Moss föranledde det gynsamma förhållande, att föreningen d. 4 nov. enhälligt antogs af norrmännen. Så var då detta stora värf fullbordadt och det skönaste vitsord, som åt detsamma kunde gifvas, var ett yttrande af en norsk statsman, att år 1814 trots illa dess olyckor varit för Norge lyckligare än något innat. Tal. framställde slutligen den tacksamhet man borde egna åt Carl Johan. Utan honom hade man i —ä2..—