Göteborgsposten – 5 november 1864, sida 1

som lade det sofvande barnet i vaggan, inföll förlöjligande: — Ja drömmar! Man skulle kunna tro, att du vore en gammal sjuksköterska, Jane? Jag kan icke begripa hur du ännu kan fästa dig vid någonting så ovanligt och repa upp det scin. Lady Oakburn stirrar på dig — och det är icke underligt. — Åtminstone ha vi icke hört något om Clarice sedan dess, svarade Jane, och hennes låga allvarliga röst sade huru djupt ämnet röde henne. När Clarice återkommit till oss frisk och oskadad, skall jag glömma min dröm. Laura rätade stolt på sig och vände Jane ryggen. — Jag måste taga på mig, sade hon till grefvinnan, edra domestiker tro kanske, att jag kommer. Jag lät tillsaga dem, att de skulle vänta på mig, sedan Jane kommit hem. Jane hade sett, att lady Oakburn såg förvånad ut och hon sade efter en paus. — Med anledning af Lauras gäckeri borde jag säga er, lady Oakburn, att jag i min lifstid haft tre eller fyra högst besynnerliga drömmar. Det har — för utt ej säga mera — varit besynnerliga sammanträffanden att de efterföljts af motsvarande tilldragelser. Jag är icke vidskeplig af naturen; jag tror, att mitt medfödda sätt att se saker! är just motsatsen deraf, men det var helt naturligt, att dessa drömmar, såsom oförklarliga och omöjliga att borträsonera, skulle göra djupt intryck på mitt sinne.