Göteborgsposten – 5 november 1864, sida 1

högtidliga i Janes ord gjorde intryck på henne och hon kände sig böjd att rysa. — Han var då icke Lauras man, men jag såg honom dagligen, emedan han var min fars läkare, och jag har sökt öfvortyga mig, att den omständigheten, att jag såg honom så ofta gjorde, att han förekom i min dröm. Jag söker öfvertyga mig om detta varit endast en slump, men trots detta, trots mig sjolf, mitt förstånd och mitt omdöme har jag alltsedan hyst ott slags fasa för mr Carlton. Jag kan icke vänta, att ni, lady Oakburu, skall ursäkta eller förstå det; jag finner det sjelf mycket orätt. — Kände mr Carlton er syster Clarice? frågade grefvinnan, som började känna sig djupt intresserad. — Det gjorde han visst icke. Och derför säga mitt förnuft och mitt omdöme, att jag har orätt, medan känslan — fasan stannar qvar. Jag nämnde en gång detta för Laura, jag sade henne, att mr Carlton förekom på ett ohyggligt sitt i drömmen, och att jag icke kunde låta bli att hysa ett slags afsky för honom, men jag tror, att hon glömt det. Detta var före hennes giftermål. Säkert är, att dels af den orsaken och dels i följd af Lauras gäckeri med sådana saker i allmänhet vill jag ej gerna omnämna den drömmen i hennes närvaro. Jag omnämner den också endast för att förklara, hvarför jag blef orolig och skref till Clarice de brefven, som aldrig blifvit besvarade. — Vill ni icke berätta drommen för mig? frågade grefvinnan drifven af det intresse, som väckts hos henne. Jag känner att jag icke tror på den teorien, att drömmar sändas att varna oss, hvilken många hysa, och jag är rädd,