Göteborgsposten – 5 november 1864, sida 1

—— l — T0 B-— framför dess åt torget vettande mellersta fönster var upprest en talarestol, hvilken omkring kl. 129 bestegs af landshöfdingen grefve Ehrensvärd. somei vältaliga ordalag föreslog skålen tör IL. M:t konungen. Hr landshösdingen påpekade häruti, hurusom stamfadren för vårt nu regerande konungahus redan för femtio år sedan insett vigten af ett närmare samman slutande mellan de tvenne brödraländerna Sverige och Norge och huru hans son och sonson vetat att så handhatva det stora arf Carl XIV åt dem lemnat, att de båda folken nu i endrägt och frid lefva lyckligt vid hvarandras sida. Efter skålen sjöngs med orkesterackompagnement FolksängenHärpå uppträdde i talarestolen ordföranden för stadsfullmäktige, grossh. C. F. Weern, föreslående skålen för Föreningen, hvilken följdes af nedanstående sång, författad till melodien O, låtom oss svärja ett fostbrödralag! af kontrollören mag. J. J. Biörklund. Hvad ljus öfver landen! Hvad jublande fröjd, Som stiger ur Skandiens hjerta! I lossängens toner till himlarnes höjd Förvandlad är minnenas smärta ; Från Göternas bygder till Throndernas strand Två folk sina röster nu blanda I bön till den Gud, hvars allsvåldiga hand Dem enat med kärlekens anda. De tider som varit, de äro ej mer — De flyktat på blodstänkta vingar; En skönare dag öfver Norden nu ler; Som frid blott och sällhet oss bringar, Och högt uppå fjället med facklan i hand, Står Hoppet, den himmelska tärna, Och visar oss framtidens hägrande land, Bestråladt af Nordpolens stjerna. Du dag, ur hvars sköte halfthundrade år Af endrägt och lycka ha spirat! I nordiska sinnen djupt ristad du står, Och skönt är ditt minne ock firadt. Se, Svenskar och Norrmän stå hand uti hand Och hiertan till hjertan de slutit, Välsignande båda det heliga band, Som evigt tillsamman dem knutit. Det bandet, O, Bröder! af rosor blott är, Som fostrats al Frihetens engel; — O, glömmom, att rosen sitt törne ock bär, För blomman som ler från dess stängel! Det jordiska ej ett fullkomligt oss ger, Det blott ofvan stjernorna finnes — Men kärlekens öga på bristen ej ser, Det är blott det goda han minnes. Ja, vare han vänsäll vår guldbröllopsdag! O, Gud! hör i nåd våra böner: Gif kärlekens kraft åt det fostbrödralag, Som knöts utaf Skandiens söner! O, vare vi Bröder i hjerta och tro! Då finns ej ett folk uppå jorden Så lyckligt som de, hvilka bygga och bo, Förenta, här uppe i Norden. Skålen för Norge föreslogs af justitieborgmätaren P. Ekman och härtill sjöngs sången Norges Fjelde. Straxt derpå uppspelades bromenadpolonäs, hvilken anfördes af landsnöfdingen grefve Ehrensvärd, förande fru Aurusta Wern, född Lagerberg. Med löjtnant Å. hraune, såsom dansvärd för aftonen, och stru Marika Dickson, tödd v. Rosen, i spetsen börjades derefter första valsen, i hvilken en stor del af den dansanta publiken deltog, varpå balen fortgick tills något efter midnatt. Den tillställning, som å Bloms Sal anställts i anledning af dagens betydelse, bevistades af mellan 1—500 personer. Salen ramställde i fonden en transparang, förestälande de allegoriska bilderna af Svea och Nore, zonom ett trofast handslag förenade öfver en sköld med Carl XIV Johans namnchisser, ösverskuggad af en trof i svenska och norska ärger. I talarestolen uppsteg först apotekaen J. G. Cavalli, som i enkla men vältaliga rdalag föreslog en skål för de förenade rikeas regent konung Carl XV, hvilken skål åtöljdes af folksången, utförd af skarpskyttekåens musik. Derefter uppmanade lektor N. I. Ljungberg de sammankomna att tömma en skål