Göteborgsposten – 4 november 1864, sida 1

om det ej var säkert att carlen testamenterat henne pen I ningar. Det var besynnerligt att framställa en sådan fräga och kanske visade just den omständigheten, att hon gjorde den, att hon ej var så säker derpå, som hon önskade vara IMen lady Oakbura kunde ej upplysa henne derom. Hon visste ej i hvad stånd earlens affärer voro. Att han nyss gjort ett testamente, trodde hon, ty han hade yttrat med afsende på det barn, som han väntade, att han måste ordna sina affärer, och hon trodde, att han hade gjort det, men shon visste ej på hvad sätt det skett, emedan carlen ej nämnt det för henne. — Iady Jane, vill ni stå fadder åt den lille, när han Iskall döpas? bad grefvinnan, märkbart tvekande. Han skall stillhöra er lika mycket som mig. — Ja, gerna, svarade Jane. Hon tvekade icke; den slilla svaga varelsen i vaggan förekom henne som den enda länken mellan henne och hennes far. — Och — om jag får uttala en önskan — vill ni icke kalla honom Francis? — Javisst; han skall heta Francis. Earlerna af Oakburn ha väl merändels hetat John — men jag inser ej hvarför vi skulle behöfva rätta oss derefter. Vi kunna låta honom heta Francis John, men han måste kallas Francis. En af dagarna mellan dödsdagen och begrafningsdagen lånade Jane grefvinnans vagn, som blott för ett år sedan varit hennes, och åkte till Gloucester Terrace. Fast hon