Göteborgsposten – 4 november 1864, sida 1

———— —— i nämningen skulle äfven skälen derför ange o på det man måtte skydda sig emot orden -korrumption. Detta stadgande hade dock ich ? I tillämplighet på svenska ordnar, och garantie Jvar derföre endast skenbar, så länge svensk ordnar fritt utdelades. 1815 års storthing b. I gärde derföre instiftandet af en norsk orde ismen fick ej svar på sin begäran; samma re ossultat fingo storthingen 1818 och 1821. Me det blef väl värre än. Vid 1821 års sto ulthing framkom konungen med 10 olika pre bositioner, hvilka voro lika många angrep I mot den en gång besvurna konstitutionen. D sqvigtigaste ibland dem voro återställandet sadeln och det absoluta veto, kronans delta sgande i utöfningen af naturalisationsrätten sam srättighet att afsätta alla civila och militär sembetsmän, med undantag af domarckårer Denna siste proposition var i synnerhet fient lig mot den allmänna friheten, emedan dei syftade att ställa alla embetsoch tjenstemåt lunder regeringens godtycke. Mellan 1821 ocl 1824 års storthing voro dessa propositionet hvilande, och under hela denna tid var jäsninger stor inom Norge. Man ansåg der svenskt folket delaktigt i planerna mot konstitutioner och betraktade med misstroende hvarje åtgärd som tycktes hota norska folkets oberoende som nation eller syfta till att göra Norge till en svensk provins, och man såg amalgamationsplaner i alla steg som togos för föreningens befästande. Under denna jäsning sammanträdde storthinget. Carl Johan trodde sig kunna begagna skrämskott och sammandrog i Sverige ett stort läger med de anstalter som voro behöfliga för anordnandet af en militärisk expedition. Den 16 Maj 1824 framlade konstitutionskomiteen sina betänkanden öfver de kongl. propositionerna. Församlingen voterade under högtidlig tystnad; alla propositionerna blefvo förkastade. Följande dag, den 17 Maj, årsdagen för konstitutionens proklamerande af norrmännen, firade patrioterna i Christiania en sest. Exemplet följdes snart, och d. 17 Maj 1827 firade hela Norge denna festdag. De svenska ministeriela tidningarne ondgjordes häröfver och inbillade lätt den svenska allmänheten att Norges beteende var ett hån och ett indirekt angrepp. Här i Sverige uttalade man sig på det skarpaste mot Norge, utan att vilja se, att Norge med sitt handlingssätt endast förde en laglig kamp mot en statsmakt, som besatt reaktionära tendenser och mången gång visade lust att undertrycka folkfriheten ätven inom Sverige. I sanning, man borde ha tackat Norge, i st. f. att man häcklade det. Vi förbigå schismerna om ståthållarefrågan, hvilken skulle senare åter vakna upp. Jäsningen inom Norge tilltog under denna kamp mot konungamakten, hvilken anknutit vid sig den svenska nationalstoltheten genom att inverka på dess lättretlighet. Och så uppstod i Norge, slutligen ett demagogiskt parti, som blef allt mäktigare och gick derhän att ordra unionens upphäfvande, då regeringen vörjade draga öronen åt sig och visade sig iofsammare. Emellertid besteg konung Oscar den skanlinaviska tronen och skyndade genast att eferkomma norrmännens önskningar i småsaker, ör att låta förstå, att han brutit med det zamla systemet och ville inslå en på samma sång försonlig och liberal politik. Norge fick in egen orden, deras begäran i afseende på ationalfärgerna tilltredsställdes och konungen ät förstå, att aldrig mera någon svensk skulle li utnämnd till ståthållare i Norge, om än daragrasen stod qvar, hvilken ger dertill rätighet. Men tyvärr lägger sig hos folken ej å snart den uppståndna missämjan, hvilken lär underblåstes af okloka Pressorganer. Detta