Göteborgsposten – 4 november 1864, sida 1

— — ———sande krigsmaskeraddrägten och iklädde oss stället borgarens mindre granna, men des mera goda och solida drägt. Men vi förl rade Finland som en provins och erhöllo Norg som en för sig sjelfständig och af oss allde les oafhångig stat, och vi kunna glädja os deröfver, ty numera inser hvar och en, att e seröfrad provins är en kräfta för ett land, d deremot den frivilliga anslutningen är af gag för såväl den anslutande som anslutna stater I nådens år 1814 köpslogo monarkern Jännu godtyckligt om folken, och deras politi Åska system kulminerade i wienerfördrager shvilka uteslutande ställde de europeiska ri kenas öde på basis af familjtördrag, hvilka h sitt materiela värn i den s. k. hel. alliansen I detta köpslagande deltog äfven den ge nom svenska folkets val frivilligt utsedd Carl Johan, hvilken — det är en historis! sanning — genom underhandlingar och öfver enskommelser med Ryssland erhöll Norge Med en kärlek till friheten, som är värd helt vår aktning, vi skulle vara frestade att Sägtacksamhet, slöt sig dock norska folket till sammans för att värna sitt öde. Genon fördraget i Kiel (i Januari) afträdde dansk: konungen Norge, liksom han nu afträder Sles vig, utan att rådfråga sjelfva norska folket önskningar. Detta uppfattade snart och med säker blick sin ställning. Medan furstar och diplomater köpslogo, samlades det genom sina representanter i Eidsvold, der den norska konstitutionen enhälligt antogs d. 17 maj 1814, sedan hvilken tid den varit i gällande kraft och ännu är det monarkiska Europas mest demokratiska författning. Adelskapets afskaffande; en vidt utsträckt valrätt; öfra kamma rens (Lagthingets) val af nationalförsamlingen (Storthinget); suspensivt veto; se der denna grundlags hufvuddrag, genom hvilken Norge förklarades för en oberoende stat och hvilken i konventionen i Moss d. 14 aug. antogs af Carl Johan med några af unionela förhållanden föreskrifna modifikationer, hufvudsakligast genom inverkan af patrioten Wedel-Jarlsberg, hvilken redan i Eidsvold med glödande vältalighet talat för den svensk-norska men frivilliga unionen. Den 4 November 1814 skedde slutligen det ömsesidiga antagandet af konstitutionen ; men konung Carl Johan hade tyvärr icke nog kraft och principfasthet, att fortgå utan afvikningar på den en gång inslagna vägen. Hans eftergifvenhet för norska folkets fordringar, innan han ännu kände sig riktigt säker på Sveriges gamla tron, ombyttes till reaktion, hvilken skapade ett olyckligt missförhållande mellan svenska och norska folken. Det förra sammanslogs af det senare med konungens intriger och sträfvanden mot den nu en gång besvurna friheten, och det var sålunda helt naturligt att Sverige betraktades af Norge med största misstänksamhet och misstro. Här Sverige återigen ansåg man norska folkets frihetssträfvan och pågående förvecklingar med en till reaktion lutande konung vara likbetylande med kittsliga angrepp mot Sverige och nan harmades öfver Norge, utan att se att le ministeriela bladen underblåste missämjan, tanke att konungamakten endast skulle vinna å schismen och kunna hota det ena folket ned det andra, för att få sina egna afsigter venomdrifna. Vi befinna oss, dess bättre, nu det lyckliga förhållandet att vi kunna se dart i ställningen och tala derom lugnt, utan ruktan för att bli missförstådda, ty vi betrakta åda dessa förhållanden under beklaganden, nen på samma gång äfven med glädje öfver tt de — varit. En del småfrågor kommo på tapeten. Enigt konstitutionen af d. 17 Maj var t. ex. utelningen af ordnar ej tillåten annat än som elöning för utmärkta tjenster, och jemte ut