Göteborgsposten – 3 november 1864, sida 1

om temperatur-förhållandena på jorden under Juratiden samt deraf sluta, huru omsorgsfullt och noggrannt vår tids geologer arbeta och i huru hög grad deras läror förtjena vårt förtroende. ÅÅnnu d. 25 Juni, då vi kastade ankar i Isfjorden rådde der fullkomlig vinter. Den jemna marken var öfverallt betäckt med djup snö, endast de branta sjellsidorna voro snöfria. Vegetationen var i början af Juli icke längre framskriden än den var i slutet af Maj 1861 på norra kusten. Min botaniska skörd inskränkte sig här också endast till mossor och lafvar. — Men var skörden i land klen, så var den desto rikare i hafvet. Det finnes intet haf i verlden, som i djurrikedom kan mäta sig med det Spetsbergska. Det är icke mängden af arter som förvånar oss, ty artantalet af Spetsbergens marinfauna utgör en dast omkring 58 af Skandinaviens, men desto mera imponerar den massa, i hvilken arterna här uppträda. — För att gifva en ungefärlig föreställning om intensiteten af djurlifvet deruppe, vill jag anföra statistiska uppgifter angående jagten efter de högre djuren derstädes. Dessa siffror gifva äfven ett begrepp om individrikedomen ibland de lägre djurklasserna, på hvilkas bekostnad vertobraterna lefva. Ännu i dag bedrifves vid Jan Mayen af skottländare, norrmän, tyskar m. fl. uationer en mycket lönande jagt efter en enda sälart (Phoca groenlandica). Man kan utan fara för öfverdrift anslå antalet af de fartyg, som årligen äro sysselsatta med denna fångst till minst etthundrade. Hvarje fartyg lastar ifrån 10,000 tillochmed 40,000 sälar. Antaga vi hvarje fartygs fångst i medeltal endast till 10,000, hvilket i sjelfva verket är för lågt, så få vi summan af den årliga fångsten till en million sälar. Denna fångst har snart fortgått i ett sekel, men det oaktadt kan något aftagande af detta djur icke förmärkas. — Det är en bekant sak, att ännu för 40 år sedan bedrefs här hvalfångst i stor skala. Denna jagt begynte ej långt efter Spetsbergens upptäckt (1596) och var redan 1671, då en tysk borgmästare Martens besökte Spetsbergen, så utvecklad, att de flesta af Europas sjöfartsidkande nationer, såsom holländare, engelsmän, tyskar, danskar, biscayer, m. fl. deltogo deri. Omkring 1700 stod hvalfiskfångsten i sitt högsta flor. I holländarnes hufvudstation Smeerenberg på Amsterdam-Island, under nära 89 n. lat., berättas omkring 18,000 menniskor varit bosatta hvarje sommar och i deras hamn lågo ofta 80 till 100 fartyg på en gång. Det var blott en enda art hval (Baliena mysticetus) som af hela denna menniskomassa estersattes. Först efter två århundradens förenade ansträngningar af Europas mäktigaste nationer har det lyckats att fördrifva och utrota denna hvalart ifrån Spetsbergens kuster. Likväl är hon ännu icke alldeles utdöd der, ty den 24 Juni fingo vi se en äkta Grönlandshval i drifisen tätt invid vårt fartyg. Ifrån Finmarken utrustas ännu årligen omkring 30 mindre fartyg till Spetsbergen för att jaga Hvalross och Kobbe (Phoca barbata). Denna jagt påbörjades redan för ett århundrade tillbaka af ryssarne ifrån Hvita hafstrakten och fortsättes ännu af norrmännen, ehuru i vida mindre skala än förut. Den arliga fångsten anslås numera till 4—5,000 Ivalrossar och lika många Kobbar. — Spetsbergens haf genomströfvas dessutom al flere kolossala senhvalar, hvaribland Balienoptera gigas är den talrikaste samt af otaliga hjordar Delphinopterus leucas, Orca gladiator jemte en stor mängd sälhundar (Phoca hispida och groenlandica). — Besinnar man att hela denna ofantliga massa kolossala djur, jemte de otaliga fågelsvärmarne, om hvilkas antal man möjligen kunde göra sig begrepp, ifall man toge en million till en het, att hela denna massa — säger jag — lefver uteslutande på smådjur, så kan man deraf sluta i huru väldiga massor dessa måste förefinnas. Verkligheten öfverträffar likväl all föreställning. Det inre af landet är såsom bekant betäckt af hög inlandsis, hvarifrån Spetsbergens glacierer och isberg hafva sivt ursprung. Glacierernas studium eger för oss nordboer ett specielt intresse, emedan norra Europa har deras verksamhet att tacka för sin egendomlighet i geognostiskt afseende. Intet land erbjuder för detta studium bättre illfälle än Spetsbergen, isynnerhet trakten kring Storjorden, der man på de hårda hyperithällarne kan i letalj studera uppkomsten af refflorna och Jättegryorna samt på slättlandet moränbildningarne. — Ofver hastigheten hvarmed glaciererna tillväxa och röras nasva vi ett intressant faktum antecknadt. I Bellsund anns ännu 1858 på dess norra kust en ypperlig hamn, kallad Nordhamnen, hvarest Torell och Nordenskiöld samma år lågo en längre tid till ankars, men iumera finnes der intet spår qvar. Hamnen omgafs i ister och vester af skyhöga, snöfria sjell och i norr begränsades den af ett flera hundra samnar bredt lagand, hvilket slutade emot en långsamt stigande glaier i bottnen af dalen. Detta var 1858. 1864 var cke allenast den öfver J mil breda dalen, men äfven iela den rymliga hamnen fylld af en särdeles vacker ch imposant glacier. Se der ett exempel på isens örelsehastighet! Såsom du vet utgöres fältet för boanistens verksamhet af den smala kustremsa, som ildas af hafvet å ena sidan och glacierens isvägg å len andra. Denna kuststräcka blifver snöfri emot