Göteborgsposten – 28 oktober 1864, sida 1

— Ni har varit hos honom här? — Denna eftermiddag. — Och ni har dock utestii g Oakburn med en röst darrande af dräfd rörelse. Anser ni det rätt att hindra en hustru att vara vid sin mans dödsbädd? — Jag tror, att det är mycket orätt, sade lady Jane, jag tror att endast om hennes eget lif sk vara i fara, det kan ursäktas. Den första varning jag erhöll, da jag kom in i huset, var, att min fars tillständ. den fara hvari han sväfvade, borde hållas hemligt för er. Jag vågade göra invändningar — jag gjorde det verkligen; först talte jag derom med d:r James i enrum, och sedan med alla läkarne på en gång, och det svarades, att det var af stor vigt, att ni bibehölls i okunnighet om förhållandet, och att om ni upplystes derom, detta kunde bli ytterst farligt för er. Jag skulle varit den första, som sagt er det, om jag vagat det. : Lady Oakburn riktade sin stränga blick mot sköterskan. — Det var d:r James, sade qvinnan: han tillsade alla i huset derom, och vi mäste lyda honom. Han var rädd för att något sådant skulle inträffa, som nu har händt, och hvem vet, mylady, om icke följden blir den, att ni dör? — Jag ber er om ursäkt, sade grefvinnan med låg röst till Jane. O, lady Jane! låt oss vara vinner i detta förfärliga ögonblick! bad hon, drifven af en oemotståndlig impuls. Han var er far och min make, och han ligger at mig härifrån, sade lady