Göteborgsposten – 27 oktober 1864, sida 1

vandet i våra tidningar, att uppstigande på bord och stolar är förbjudet, är alldeles ingen puff. — Professor Henry Smiths anglo-amerikanska sällskap sade återbud; dess pretentioner lära också varit oerhörda. Redaktionen af Nya Dagl. Allehanda sirade i thorsdags d. 20 d:s en fest; jag antager det åtminstone, ty anledning fattades icke. Den 20 oktober 1767 utkom nemligen det första numret af Dagligt Allehanda och det bär sig så eget till, att den nuvarande redaktören, hr Lindström, är dagsbarn med tidningen, ty han lär också sett dagens ljus en 20:de oktober. Dagligt Allehanda var 1767 blott en liten lapp och det utkom utan nummerföljd ända till 1 jan. 1768, då nummerföljden vidtog. Dessa under senare delen af 1767 utkomna nummer lära ej finnas ens på Kongl. Biblioteket, och man känner en samlare, åldermannen Westin på Kungsholmen, såsom den hvilken ensam har dessa nummer af 1767 i sin ego. Det hemska mord, som antages blitvit föröfvadt af minuthandlaren Lundin på hans egen hustru, sysselsätter ganska mycket allmänna uppmärksamheten. Då jag omnämner detta, är det ej meningen attlemna något nytt rörande denna tilldragelse. Jag vill blott nämna att jag sett karlen: han är mörk, med svarta polisonger, magert, askgrått ansigte, irrande blick, och gör ett högst obehagligt intryck — kanske kommer detta dock at den känsla, som uppstår vid åsynen af denne gemene brottsling, ty att han skuffat hustrun i sjön, derom är allmänna tanken ense. Jag har också sett mannens käresta, pigan Ida Husberg, dock blott en fotografi af henne. Att döma af denna, har Lundin dålig smak, ty hon ser både dum och ful ut, men om tycket bör man ej disputera; tidningarne hafva emellertid sagt att hennes utseende skulle vara fördelaktigt. Ni såg också af tidningarne att Lundin inbillat hustrun, att han vid ett tillfälle skulle repetera receptionen i en orden Linnea Borealis. Denna orden existerar verkligen, och Lundin var en bland de högste styrande mästarne i densamma, hvaraf man kan sluta till det öfriga sällskapets qvalitet. Ordföranden i ordenssällskapet — som ej har så noga reda på sitt eget namn, utan kallar sig Linnea boralis — är en f. d. polisuppsyningsman från den gamla goda tiden. Straxt efter häktningen skickade Lundin bud på stormästaren-uppsyningsmannen och bad honom taga insignierna i förvar. Sällskapet L. B. lär vara en utbrytning af sällskapet W. B. (Wänskapsbröderne, på skämt kallade Wed-Bärarne), hvars stormiga ordenssammankomster här äro mycket omtalade. På k. teatern har dramatiska scenen nu tagit ihop med Byrons Sardanapalus och den lyriska med Hans Heiling af Marschner. På dram. teatern äro ett par små-pjeser under inöfning, neml. Oetait Gertrud, en liten pikant enakts komedi, en af Theåtre Vaudevilles stycken, öfversatt af Spanierska firman; Nos Allics, en komedi i 3 akter af Moreau, gifven på Theäåtre Gymnase, och som i öfversättning lär komma att heta Henriette?, hvarjemte Georges Sands Le Marquis de Villemer, komedi i 4 akter, gifven på Thåätre Odeon, äfven är påtänkt. K. teatern är ständigt i förlägenhet för nya stycken och den upptager sådana af ett värde som ej borde kunna anses otvifvelaktigt, t. ex. Gå ut ensam m. fl. dylika, men den gömmer troget i sitt bibliotek arbeten af erkändt värde. Bland sådana stycken har k. teatern i sin värjo ett af Ponsards bästa arbeten, hvars gifvande ej är förenadt med några särskilda kostnader ,nemligen Horace et Lydie, i en akt, som länge stått på Theåtre Franqais repertoir och hvars alexandriner lära på ett särdeles lyckligt sätt blifvit återgifna af