Göteborgsposten – 27 oktober 1864, sida 1

rummet inträdde en tystnad, som blott bröts då och då if ett konvulsiviskt ljud — af Janes snyftningar. — Det mörknar, återtog han efter en stunds förlopp, KOM närmare intill mig, Jane. Ser du icke skeppet? Det ligger der för ankar och väntar. Se på det, Jane; hvad det är präktigt! det gör ingenting att här är mörkt. Stränderna äro gröna och blommorna praktfulla och molnen rosenfärgade. Och der — der är Kaptenen! der är Han! Ack Jane, blunda; dina ögon kunna ej fördraga Hans glans. Han vinkar mig! Han vinkar mig! upprepade earlen, och hans allvarliga röst var så full af egen kärleksfull segerglädje, att Jane ej kunde förknippa det, som han sade med en blott timlig vision. Jag sade dig ju, att Han icke skulle förkasta en stackars väderbiten sjöman. Han styr skeppet till Gud — rakt in i himmelens saliga hamn. Ja, ja, jag kommer; jag frågar ej efter att det är mörkt; vi skola snart vara i ljuset. Han sade icke något mer, utan låg stilla. Klockan elfva började flodvattaet sjunka och på samma gång dog Francis, den trettonde earlen af Oakburn. En af pigorna gick ut, för att underrätta det öfriga tjenstfolket om hvad som händt, och i samma ögonblick ankom lady Laura Carlton, som varit så oroligt väntad. När telegrammet kommit till öfverste Mardens hus, hade hon och familjen varit borta på en utflykt, för att bese några ruiner. Först klockan fem eftermiddagen kom hon tillbaka och då fick hon depeschen, hvarefter hon genast begaf sig på väg. Laura var häftig till lynnet, och så snart dörren öpp