Göteborgsposten – 27 oktober 1864, sida 1

— Floden, Jane, floden? fortfor han pekande på sin nautiska almanack, som låg på hans toilettbord. — Floden är i stigande, sade Jane sedan hon stigit upp och sett efter. Vattnet kommer att stå högt klockan elfva. — Jaså. Det är det, som jag väntar på. Jag kunde icke gå mot floden; jag måste gå ut med ebben. Jane lade ifrån sig boken och satte sig åter bredvid honom. — Helsa min hustru, Jane, och säg, att jag gerna velat se henne, men att doktorerna ej ville tillåta det. Och Jane, du skall ju älska min lille son? Ja, svarade hon suckande och snyftande på en gång. — Och du kommer ju hit ibland, när jag är borta? Du kommer ju för att råka Lucy? — O fader, sade Jane smärtsamt öfverraskad, ni har väl ej anförtrott henne åt någon annan än mig? — Hvad? sade earlen halft öppnande ögonen. — Ni har väl icke lemnat törmynderskapet öfver Lucy åt någon annan än mig? fortfor Jane med andlös oro. Fader, jag har vårdat henne, sedan hon låg i vaggan, jag har varit i mors ställe för henne; ni kan väl ej ha anförtrott henne åt någon annan? Jane såg att han blef bedröfvad, ehuru han blitvit nästan sanslös för alla jordiska ting. — Jag tänkte icke derpå, när jag gjorde mitt testamente, Jane; jag tänkte icke derpå — Hans röst blef så låg, att Jane ej kunde höra mer.